Mellanöstern och Nordafrika Tidningen
Published On: Sun, Jan 21st, 2018

Alis resa från Sverige till Iran

Först av allt vill vi tacka alla underbara människor i Sverige som hjälpt mig att hjälpa Ali som blev deporterad till Afghanistan i våras. Den halvårs långa mardrömslika tillvaron är över. Vi är innerligt tacksamma från djupet av våra hjärtan!

Ja, Ali dumpades, så illa var det, på Kabuls flygplats efter att ha deporterats från Sverige. Det var första gången Ali satte ner sina fötter på afghans mark. Föräldrarna flydde till Iran innan Ali föddes, eftersom de var hazarer och förföljda. De två första nätterna vandrade Ali omkring i Kabul utan att veta vad han skulle ta sig till. Den så kallade hjälpen som Migrationsverket säger sig ge till de deporterade fanns inte i Alis fall. Ingen som mötte upp honom, inget mottagande alls.

Efter två dagar kom dödshotet, från någon avlägsen släkt. De till och med försökte få tag på Ali genom mig. Lyckligtvis fick Ali hjälp att gömma sig i Kabul och vi fick möjlighet att skicka pengar till en pålitlig person med tazkira. För någon sådan hade inte Ali som vistats papperslös under alla åren i Iran.

Första söndagen ringde en mycket rädd och ledsen Ali, berättade att en bomb briserat cirka 20 meter från den bostad i Kabul han befann sig i.

Efter ytterligare några dagar hade Ali lyckats ta sig, dessvärre, till en av de farligaste städer och provinser i Afghanistan för att kunna få en tazkira, eftersom pappan varit folkbokförd just i den staden i den provinsen. Utan tazkira hade livet i Afghanistan varit än svårare för Ali.

Det som inte får hända hände. Ali blev påkörd och svårt skadad i ena benet, vilket medförde att han hamnade på sjukhus, med operation som följd. Där i den farligaste av städer i en av de farligaste provinser hade Ali en enda vän som fanns för honom, en vän han träffat i Kabul som följde med honom till den farliga staden i den farliga provinsen, som nu hjälpte honom med konvalescensen. Ali stod där med en stor räkning som skulle betalas till sjukhuset. Jag hade gett Ali ett löfte att finnas för honom, om än långt borta från Afghanistan, men tills han var utom all fara. Underbara människor i Sverige hjälpte och jag lyckades samla ihop till sjukhuskostnaden.

Vilken situation hade Ali annars befunnit sig i? Vill inte ens försöka att spekulera i det. Ingen anhörig, i det land han aldrig tidigare varit i.

Tyvärr blev Ali fängslad, vilket vi vet, kan hända bara för att du råkar prata farsi-dari där poliser pratar pashto eller där du träffar en flicka som du blir kär i. Efter en månad släpptes Ali och min oro under den månaden ska vi inte ens gå in på. Ingen visste var Ali befann sig. Men dagen då Ali släpptes fri ringde han mig och sa att han inte orkade kämpa längre, han ville bara dö. Jag svarade att det var inget alternativ, han skulle tillbaka till sin afghanska mamma i Iran. Det löftet hade vi gett varandra.

Det blev åter igen tyst från Ali och jag befarade det värsta. Efter två veckor fick vi plötsligt åter kontakt och Ali hade lyckats ta sig till Iran med hjälp av människosmugglare. Dessa försökte pressa oss på pengar för att låta Ali gå fri och återförenas med sin afghanska mamma. Av någon anledning släpptes Ali ändå fri och vi kunde andas ut. Alis möte med mamman som varit sjuk en tid och är svårt sjuk, var både en lättnad och en chock för Ali som grät hejdlöst i telefon när vi pratade med varandra.

Idag är jag glad, men samtidigt ledsen för allt Ali utsatts för. Det enda han ville var att försöka få en trygg tillvaro i Sverige. Hans år i Sverige blev inte alls det han hade tänkt sig. En oro under asylprocessen som var honom övermäktig stundtals, månader i förvar för att sedan sättas på ett plan, av svenska myndigheter, destination Afghanistan. Landet där han aldrig tidigare bott i.

Ali hade som papperslös i Iran inte heller chans att leva ett bra liv där, rädslan för att tvingas till kriget i Syrien. Därav flykten till Sverige.

Idag är Ali tillbaka hos sin mamma, arbetar tolv timmar varje dag, sju dagar i veckan, men ändå tryggare än i det landet han utvisades till av Sverige. En dag ska vi ses igen i Iran, det är mitt nästa löfte till Ali. En dag ska jag få krama om honom och hans afghanska mamma.

Författare: Bitti Lindmark

Källa: hämtat från https://stoppautvisningarna.blogspot.se/ med redaktörens tillstånd.

 

About the Author

- Ingrid Eckerman, initiativtagare till uppropet Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar! www.eckerman.nu