Mellanöstern och Nordafrika Tidningen
Published On: mån, maj 18th, 2015

Återförening, en definitionsfråga

De nordirländska städerna Belfast och Derry har sina årliga marscher utförd av Oranienordern. Jerusalem har sin Jerusalem Day och det som brukar kallas Flaggmarschen. Parallellen kan tyckas långsökt men förenande element finns.

Det handlar om att visa upp sin seger. Oraniemarschen vill hylla segern vid Boyne på Irland år 1690, då en protestantisk krigshär, ledd av den engelske kungen Wilhelm III, besegrade de katolska motståndarna.

Flaggmarschen högtidlighåller återtagandet av östra Jerusalem och Västra muren (Kotel), judarnas heligaste plats, under sexdagarskriget 1967. I år firades den söndagen 17 maj.

Problemet med de både marscherna är att de uppfattas som provokativa. Det är segrarna som paraderar inför de besegrade: nordirländska protestanter inför dito katoliker, israeler inför palestinier.

FOTO1_s

Foto: Erik Törnlund (2015).

Jerusalemdagen lanseras som en återförening. Det här är givetvis en fråga om både perspektiv och definition. För det första, det internationella samfundet och FN:s säkerhetsråd gör gällande att östra Jerusalem en del av det ockuperade Västbanken. Det är därför Jerusalem inte har erkänts som Israels officiella huvudstad.

För det andra, det bor ungefär 300 000 palestinier i östra Jerusalem (ca 40 procent av hela Jerusalems befolkning). Palestinierna lever på ett annekterat område; de har inte israeliskt medborgarskap utan permanent uppehållstillstånd. De får inte delta i nationella demokratiska val.

För det tredje, palestinierna fick inte ens vara i närheten av marschen under Jerusalemdagen trots att den gick genom östra Jerusalem, det vill säga på deras eget område. Israelisk militär, kravallpolis på häst och paramilitära gränspoliser röjde effektivt upp efter gatorna intill marschvägen. Oroligheter uppstod och palestinier greps. Det hände nu, precis som vid tidigare år och marscher.

FOTO5_s

Foto: Erik Törnlund (2015).

Vems återförening?

Redan här kan definitionen begränsas genom att ställa frågan: återförening för vem?

Inför Jerusalemdagen höll den israeliske premiärministern Netanyahu ett tal där han framhöll att Jerusalem kommer att förbli huvudstaden för det judiska folket, inte för någon annan.

Netanyahu uttryckte samtidigt att Israel skall, och kan, garantera att Jerusalem ska vara en öppen och tolerant stad.

Den protestantiska Oraniemarschen signum brukar vara att gå igenom katolska stadsdelar och områden. Provokationen lika given som motreaktionen. Kravaller och oroligheter uppstår. Och rädsla.

Flaggmarschen går igenom de arabiska kvarteren i Gamla stan. De som marscherar är på väg till Västra muren. Den här delen av staden stängs ner; de palestinska butikerna slår igen och järndörrarna för butikerna dras igen och låses. Palestinierna stannar inne. Det här året var inte något undantag.

Åtgärderna av den här karaktären är frivilla enligt officiella israeliska uttalanden.  Frivilligheten visade sig bli så gott som hundraprocentig. Allt var stängt efter marschvägen.

FOTO2_s

Foto: Erik Törnlund (2015).

Det gick si och så med den efterlevnaden. Provokationer uppstod, kravaller utbröt och ordvalen från de marscherande lät, förutom ”Död åt araberna”, exempelvis ”Mohammed är död!”, ”Må Era [palestinska] byar brinna!”, ”En jude har en god själ, araben är en jävel!”.

Några gripanden tycks aldrig ha aktualiserats, av israeler alltså, åtminstone enligt snabb genomgång av nyheterna här i Jerusalem.

Hat och intolerans

Det jag såg vid Damaskusporten var inte bara ett firande, det var även ett uttryck för fanatism och intolerans. Det syntes i ögonen på de som marscherade, tillropen och kroppsspråken. För en stund var jag orolig att de israeliska marschdeltagarna skulle forcera militärens avstängningar.

FOTO3_s

Foto: Erik Törnlund (2015).

Kommentarer om och kritik mot marschen saknas inte i dagens israeliska media och opinion. ”Vad är det vi firar, egentligen?”, låter en stillsam men väldigt bitsk kommentar i en av landets största dagstidningar dagen efter. Andra uttrycker oro över hur Israel framställs i omvärlden. Israeliska medborgarrättsrörelser ger uttryck för oro över vad som kan följa.

Religionen spelar en nyckelroll i båda Oranie- respektive Flaggmarschen. Problemet är inte religionen i sig, att be vid sina heliga platser och visa vördnad för sin Gud.

Problemet uppstår nämligen när religionen blir ett verktyg för en uttalad expansiv politisk agenda. Än värre blir det om den förenas med en ultranationalism som förstärker en redan radikal religiös strömning. Har det gått så långt spelar det ingen roll om det är Bibeln, Torhan eller Koranen som legitimerar handlingarna.

Utifrån dagens politiska klimat här i Israel kan Jerusalemdagen knappast ses som nyckeln till fred och försoning. I skrivandets stund är min fruktan att framtida marscher den här dagen kan få betydligt allvarligare konsekvenser.

FOTO4_s

Foto: Erik Törnlund (2015).

Under marschen lyckas jag fånga en bild. Det är en israeliska från en människorättsorganisation som räcker över en blomma och ett kort till en palestinsk kvinna, hon sträcker sig förbi två militärer.

Budskapet var enkelt: alla ställer inte upp på det här. Ett litet steg men det är många kvar.

Väldigt många.

About the Author

- Freelance Journalist.

Leave a comment

XHTML: You can use these html tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>