Mellanöstern och Nordafrika Tidningen
Published On: tor, Jun 18th, 2015

Att be om ursäkt

Det är en ceremoni som är unik i sitt slag. Det handlar om att be palestinierna om ursäkt för en historisk missgärning.

– Vi ber om ursäkt för vad som har gjorts i vårt namn, avslutar representanten från den judiska kommuniteten i Sydafrika.

De församlade, israeler, palestinier, sydafrikaner och andra, applåderar. Platsen för ceremonin kan i stunden ses som något apart, en isolerad företeelse. Här uttrycks nämligen en försoning i ett område som kännetecknas av ett av vår tids mest svårlösta konflikt.

Byn som upphörde att existera

Vi är i den palestinska byn Lubya, eller rättare sagt bland spåren av den, några kilometer väster om Tiberias i norra Israel. Lubya var ett av de mer än 300 palestinska samhällen vars invånare drabbades av kriget 1948 – här i form av fördrivning av invånarna.

Invånarna från Lubya blev flyktingar, ett öde som de delade med hundratusentals andra palestinier. De förbjöds alla att återvända. Det slutar inte med flykten. Byn jämnades med marken, ägorna konfiskerades och fick nya ägare. En kibbutz och ett mindre israeliskt samhälle uppfördes.

Segraren skriver historien.  Det Israelisk-arabiska kriget 1948 är inget undantag. Israelerna kallar det Självständighetskriget, palestinierna benämner det Nakban – Katastrofen.

Lubya försvann som officiellt namn och ersattes av Lavi. På platsen för den demolerade byn planterades, med hjälp av donationer från sydafrikanska judar, slutligen skog; ett rekreationsområde skapades. Det heter idag South Africa Forest.

Platsen omdefinieras, gavs ett nytt namn och en historia gömdes under tallskogens rötter.

Foto: Erik Törnlund (2015).

Foto: Erik Törnlund (2015).

Var hamnade donationerna?

En avgörande orsak till dagens ceremoni är en reaktion på dokumentärfilmen Village under the Forest (2012) av Mark Kaplan och Heidi Grunebaum. Den handlar om just Lubyas öde; fördrivningen, förstörelsen och planteringen av skogen. Men också om smärtsamma insikter i vad man egentligen bidragit till.

Filmen har påverkat delar av den judiska kommuniteten i Sydafrika. Under årtionden hade de donerat pengar till Jewish National Found (JNF) för att plantera träd och anlägga parker i Israel. En nog så behjärtansvärd insats.

Nu framstår verksamhetens dubbelhet tydligt: Å ena sidan ett miljöprojekt för återskogning och skapande av rekreationsområden, å andra sidan ett effektivt sätt att dölja en historia.

Foto: Erik Törnlund (2015).

Foto: Erik Törnlund (2015).

De såg nu plötsligt sakernas tillstånd i ett annat perspektiv; det var till South Africa Forest deras donationer hamnade. Därför grundades organisationen Stop The JNF South Africa år 2012.

Med erfarenhet av Apartheidregimens Herrefolksmentalitet och kolonialismens historia var steget inte svårt.

Spåren försvinner aldrig

Vi går upp för en mindre grusväg upp genom skogen till toppen på kullen. Här låg centrum i byn en gång i tiden. Nästan 300 personer deltar i manifestationen. Det är fredag 1 maj.

Många bär på skyltar med olika text: Lubya begravningsplats, Lubya moské, Lubya skola och så vidare. Platser och referenser som ersatts av skog och vegetation. Med jämna mellanrum slås skyltarna ner i marken och Nayif Hajju – talesperson för de fördrivna från Lubya – berättar historien.

Det bodde ungefär 2500 personer i Lubya vid tiden för 1948. Knappt 600 byggnader återfanns här. De tydligaste spåren efter byn är begravningsplatsen med tillhörande muslimskt religiöst minnesmärke i form av en kupolformad byggnad.

Foto: Erik Törnlund (2015).

Foto: Erik Törnlund (2015).

Krig och flykt

En första flyktingvåg från Lubya inträffade under april 1948, en månad innan staten Israel utropades och kriget mellan arabländerna och Israel bröt ut.

Skärmytslingar pågick redan under första halvåret 1948 mellan lokal palestinsk milis, förstärkt med frivilliga soldater från olika arabländer, och judiska Haganah, föregångaren till israeliska armén. De israeliska styrkornas attackerade Lubya med kraft under sommaren och de sista försvararna och invånarna flydde.

Idag uppgår antalet ättlingar till de som flydde Lubya till ca 40 000 och de återfinns lite varstans i världen, bland annat i Danmark och Sverige. En del är internflyktingar inom Israel och många återfinns i olika flyktingläger, framförallt i Syrien och Libanon. Totalt återfinns idag mer än fyra miljoner palestinier, från 1948 och 1967 års krig, i olika flyktingläger runt om i Mellanöstern.

Ett oväntat möte

Där jag går och språkar med några andra deltagare kommer en äldre kvinna fram till mig; ursäktar sig och berättar att jag måste prata med en palestinier från Sverige.

Jag träffar Marwan vars föräldrar flydde från Lubya till Libanon 1948 och därifrån vidare till Syrien. Marwan föddes och växte upp i det palestinska flyktinglägret Yarmouk. En idag ökänd plats i inbördeskrigets Syrien.

– Jag kom till Sverige i början på 90-talet och är nu svensk medborgare, berättar Marwan.

Medan vi promenerar berättar han om platsen, familjen och drömmarna.

Hans far närde alltid en dröm om att få återvända. Det var inte frågan om, utan när, berättar Marwan. Dokumentet som bekräftade äganderätten över hus och mark höll fadern hårt fast vid. Det var frågan om att ’rätt ska vara rätt’.

Fadern och modern flydde från krigets Syrien och Yarmouk 2013 och tog sig – återigen – till Libanon. Där dog de båda samma år.

Själv återkom Marwan hit till Lubya för första gången för nästan tjugo år sedan när han fått sitt svenska medborgarskap och pass.

– Det var viktigt att få se platsen för sitt ursprung, framhåller han.

Foto: Erik Törnlund (2015).

Foto: Erik Törnlund (2015).

Landet utan folk till folket utan land?

Jag pratar med Niva, en ung israelisk judinna från Tel Aviv som arbetar för Zochrot, en av arrangörerna bakom dagens manifestation. Hon berättar hur den palestinska Nakban förnekas, omskrivs och förringas i dagens israeliska samhälle.

– Zochrot är en israelisk organisation som vill upplysa och påverka det israeliska samhället om historiska ansvaret för Nakban, liksom att förverkliga de palestinska flyktingarnas rätt att återvända.

Niva berättar om vad de fick lära sig i skolan när det gällde 1948. En snabb version kunde låta så här:

– Vi blev självständiga, araberna anföll oss, de förlorade och flydde, punkt slut, berättar hon.

Men, fortsätter Niva:

– Problem uppstod när det gällde att förklara varifrån alla palestinska flyktingarna egentligen kom ifrån. Det här var ju samtidigt en tom och öde plats fick vi förklarat för oss, landet utan folk som gavs till folket utan land.

Foto: Erik Törnlund (2015).

Foto: Erik Törnlund (2015).

Nya perspektiv

Sedan 1980-talets slut har historieforskningen bidragit till en mer balanserad bild av kriget 1948. Forskare och journalister, både israeliska och palestinska – även kallade Nya historikerna – har haft tillgången till tidigare sekretessbelagda källor, bland annat från israeliska armén.

Myter har förkastats, bland annat den om att palestinierna flydde frivilligt. De flydde av samma skäl som man alltid gjort i krig och konflikt: av rädsla och för att komma i säkerhet.

Den nya historiska forskningen har även ändrat diskussionen kring skuldfrågan, den om offer respektive förövare. Framförallt är det de israeliska styrkornas massakrer på civila palestinier, våldtäkter och tortyr, plundring och fördrivningar som framträder med tydlighet.

Den känsliga historien

Övergreppen började kort efter FN:s delningsplan antogs i november 1947, alltså innan Israel utropade sin självständighet och kriget med arabländerna började maj 1948.

Uttrycket etnisk rensning började användas först några decennier senare.

Utifrån israeliska militära källor, palestinska vittnesmål och källor från FN, begicks drygt 20 massakrer på civila palestinier mellan december 1947 och januari 1949 (massakrerna utförda av palestinier uppgår till tre bekräftade fall under samma tid, varav en utförd av civila palestinier mot civila judar).

2011 stiftades den israeliska ”Nakba-lagen”. Det är ett försök att begränsa finansiering av aktiviteter och annan verksamhet som kan relatera till något som kan liknas vid högtidlighållande av Nakban. Bildandet av Israel kan samtidigt inte uttryckas som en katastrof är argumentet bakom lagen. Det påverkar förstås en organisation som Zochrot.

Foto: Erik Törnlund (2015).

Foto: Erik Törnlund (2015).

Ursäkt och erkännande

Ceremonin närmar sig sitt slut. De sydafrikanska representanterna läser upp dokumentet med erkännandet och ursäkten. De handlade felaktigt eftersom de inte kände till vad donationerna egentligen gick till. Dokument lämnas över till palestinierna.

Jag tänker på det Marwan berättade tidigare, att ceremonin har en stor betydelse för honom, liksom att det också handlar om att be ursäkt till hans föräldrar och släktingar som tvingats leva som flyktingar.

– När man ber om ursäkt händer det något positivt, framhöll Marwan.

Sannings- och försoningskommissionen spelade en viktig roll i Sydafrika efter apartheidregimens fall; erkännandet av brott kunde ge amnesti och offer fick göra sin röst hörd. Det handlade om att försöka läka djupa sår i samhället.

Att kunna gå vidare

Vi har å andra sidan många exempel på fortsatt förljugenhet; förnekandet av Holocaust fortsätter, Turkiet erkänner inte folkmordet på Armenierna, Japan förnekar massakrer på civila kineser under andra världskriget. För att nämna några exempel.

Det handlar om alltifrån nationell prestige till kollektiv okunskap. Resultatet blir, förutom en pinsamhet på statsnivå, att offren förringas och förutsättningar till försoning och konfliktlösning omöjliggörs.

Av förståeliga skäl är Nakban ett både kontroversiellt och känsligt ämne inom delar av dagens israeliska samhälle. Kriget 1948 var otvivelaktigt en kamp för den nyutnämnda staten Israels existens. Men historien innehåller fler komponenter. Parallellt med kriget pågick Nakban vilket ofta glöms bor, medvetet eller inte.

Det går inte att upprepa historien för att undvika de oförätter som faktiskt inträffat. Däremot visar ceremonin i Lubya att det finns en väg framåt mot en – förhoppningsvis – bättre framtid.

About the Author

- Freelance Journalist.

Leave a comment

XHTML: You can use these html tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>