Mellanöstern och Nordafrika Tidningen
Published On: Tue, Feb 3rd, 2015

Avmilitarisering nödvändig för demokratisering

Ofta när man diskuterar Mellanösterns politik och ekonomi utelämnas Turkiet. Till viss del något av en outsider, till exempel i språk och identitet, finns det dock ett antal viktiga områden där Turkiet kan förstås och studeras som ett “MENA-land.” I den här artikeln utforskar debattredaktör Joel W. Abdelmoez likheter mellan Turkiets och Egyptens militärekonomi, och argumenterar mot den ökande betydelse för denna i dess respektive samhällen.

Turkiet är ett land med en historiskt stark militär, den turkiska försvarsmakten (TAF), med en särskilt noterbar civil närvaro och betydelse i det civila livet. Detsamma gäller också för den egyptiska militären, vilken sedan valet av förre fältmarskalken Abdul Fatah al-Sisi till president har vuxit sig ännu mer inflytelserik. Till exempel utfärdade president Sisi nyligen en lag som tillåter civila att ställas inför rätta i militärdomstolar.

Militärekonomi avser de ekonomiska konsekvenserna av staters militärutgifter, både positiva och negativa. Vanligtvis studerad som en relation mellan ekonomi och stora konflikter, eller så kallad “krigsekonomi”, är det i fall som Egypten och Turkiet nödvändigt med ett bredare perspektiv, då det varit många incidenter av militär aktivitet på en annan skala, till exempel då turkiska väpnade styrkorna gått in i norra Irak för att eliminera baser av kurdiska gerillagrupper, eller då den egyptiska militären utfört lufträder Libyen. Dessutom är Egypten och Turkiet båda länder där de väpnade styrkorna har en ovanligt stor icke-militär verksamhet, vilket innebär att det finns en bredare effekt av (och därmed ett ökat behov av att förstå) den militära ekonomin. Det är dock viktigt att erkänna att studiet av militärekonomi präglas av mycket debatt och lite konsensus, samt problem med omfattningen. För att ge ett exempel är den ekonomiska utvecklingen ofta begränsad till att endast omfatta den ekonomiska tillväxten, på grund av svårigheten att mäta “utveckling” i en bredare definition än bara BNP-tillväxten.

Medan Turkiets militära utgifter, räknat i andel av landets BNP, är större än Egyptens, 2,31% jämfört med 1,72%, har den egyptiska militären sina egna fördelar. Först och främst är det viktigt att notera att den faktiska budgeten för de egyptiska väpnade styrkorna inte är känd, eftersom den nuvarande konstitutionen endast tillåter det nationella försvarsrådet att diskutera det, med undantag för, som konstitutionen lyder på svenska; “Chefen för finansiella frågor vid avdelningen av de väpnade styrkorna och cheferna för planering och budgeterings kommittén och nationella säkerhetskommittén vid representanthuset.” Det bör noteras att detta inte är något nytt, och att den egyptiska försvarsmakten länge har hållit sig bakom en slöja av sekretess. Det är därför fullt möjligt, och antas ofta, att många delar av den militära budgeten faktiskt utelämnas. Viktigast är dock att alla siffror bör tas med en metaforisk nypa salt. Även om alla de exakta siffrorna vore kända, är budgeten, utgifter och inkomster, naturligtvis, inte allt.

I MENA-regionen finns det inget observerat samband mellan militära utgifter och BNP-tillväxt, varken positiv eller negativ. Må så vara med den saken, är det onekligen sant att högre försvarsutgifter avleder finansiering som i stället skulle kunna gå till andra instanser, inklusive de som har dokumenterade positiva effekter på den ekonomiska tillväxten, såsom utbildning. Det kräver dock en politisk vilja, något som ofta saknas, vilket är varför det är så att erfarenheten säger oss att även när försvarsutgifter minskar, betyder det inte att de offentliga utgifterna på det civila samhället och välfärden ökar. Intressant nog finns det i MENA-regionen (och andra delar av världen) oftast mer stöd till militära utgifter än av andra typer av utgifter. Det handlar alltså inte bara om politisk vilja på högsta nivå, utan i hela samhället är det lättare att motivera en dyr militärapparat än projekt för att minska analfabetismen.

En del av förklaringen bakom den breda allmänhetens stöd för satsningar på försvaret är den typiska nationella stolthet som kommer med att ha en stark militär. Detta gäller särskilt för länder som Turkiet, där militären har haft en central roll i statsbildningen. Det finns också en tendens hos media, politiker och militärer att spela på vissa säkerhetsfrågor för att bygga upp stöd. För Egypten och Turkiet inkluderar dessa frågor, förutom den tidigare nämnda kurdiska gerillan och de libyska terrorgrupperna, tvisten mellan Turkiet och Grekland över Cypern, de olösta gränsfrågorna mellan Egypten och Sudan, så väl som verksamhet av den Islamiska Staten (IS) i Syrien och den Jihadistiska gruppen Ansar Bayt al-Maqdis i Sinai. Alla dessa frågor kan pekas på som motiveringar för ökade militära medel, och att hålla inne med civila projekt med referens till säkerheten.

Inte alla källor till stöd för militära medel är nationella eller ens regionala, utan en del av ett större globalt system. I själva verket kan man hävda att även det USA-ledda “globala kriget mot terrorismen” fungerar som en motivering för regeringarna i MENA-regionen att investera i sina militärer. Detta eftersom, genom retorik om “kriget mot terrorismen”, har det varit kraftigt propagerat för behovet av militär aktivitet för att upprätthålla ordning och regional säkerhet med tanke på terrorverksamhet. Efter attackerna mot World Trade Center i New York, som markerar början på USA:s krig mot terrorism, har det årliga militära stödet till Egypten från USA ökat från 64% till 83,5% av det totala stödet, och det så kallade militärindustriella komplexet har blomstrat både i Egypten och Turkiet. Den egyptiska vapenindustrin och dess amerikanska stöd går dock längre tillbaka än 2001. Efter att från kalla krigets tidiga dagar ha förlitat sig på Sovjetunionen för ekonomiskt och militärt stöd lyckades Egypten på 1970-talet grunda en sådan relation med USA istället, en relation som växte sig starkare under Mubarak.

Det var också under Mubaraks tid som den egyptiska militären skiftade fokus mot ekonomisk verksamhet, och började engagera sig i civila projekt, såsom infrastruktur och billig tillverkning. Detta kontrollerades genom det nybildade “National Service Product Organization”, grundad på 1980-talet. Det cementerade arméns roll i Egypten, hjälpte dess ekonomi, och de förstärkta militära banden med USA, stärkte Egyptens roll i regionen, vilket gjorde det möjligt för dem att bistå Kuwait mot Irak i början av 90-talet, vilket ledde till en annan tillströmning av utländska investeringar till den egyptiska försvarsmakten. Det är denna historia av den egyptiska militärens deltagande i den ekonomiska aktiviteten som utgör grunden för den utveckling där de aktivt har konkurrerat med och drivit ut privata aktörer från den egyptiska marknaden. Gynnade av skattebefrielse införda 2005, tillgång till billig arbetskraft genom värnplikt, och med brist på ansvarsskyldighet gentemot det civila samhället, innehar den egyptiska militären verkligen en position som är svår att konkurrera med.

Det turkiska militärindustriella komplexet har också en framträdande plats i regionen och sysselsätter över 40,000 anställda. Denna militärindustri, precis som Egyptens, är starkt beroende av utländska investeringar (ca 300 miljoner USD per år) och de väpnade styrkorna själva har spelat en avgörande roll i bildandet av den moderna turkiska staten, dess grundare Mustafa Kemal Atatürk själv en officer. Turkiet och Egypten har således en militärhistoria som är mycket lika varandra. Under de första åren av detta millenium började dock de två att avvika till olika banor.

Mot bakgrund av dessa frågor av militär ekonomi och verksamhet i Egypten och Turkiet, blir slutsatsen oundvikligen att denna långtgående och dominerande ställning av militären, i båda de studerade länderna, är skadlig för deras respektive samhällen som helhet. Samtidigt är det möjligt att hävda att maktkampen mellan den turkiska försvarsmakten och det regerande AK partiet, där den förstnämnda förlorar makt, är inte nödvändigtvis bra. Detta eftersom det inte behöver vara mer än en förskjutning av militär makt och kontroll, snarare än en demilitarisering av samhället eller en minskning av militärens ekonomiska verksamhet. I rent ekonomiska termer är dock militärt styre varken bra eller dåligt för BNP-tillväxt, men utgör en ohållbar konstruktion, då militärekonomi faktiskt bygger på räntor (och i dessa fall också på utländskt bistånd). Någon annan finansiering är helt enkelt tagen från andra (civila) enheter, vilket innebär att även om militära utgifter kan vara populära, kommer det på bekostnad av folket. I slutändan har militären, i Egypten likväl som Turkiet, gjort mer för att göra sig själva till starka, oundvikliga aktörer i samhället, snarare än att bygga ett starkt samhälle och en blomstrande ekonomi.

About the Author

- Contributor and co-founder of MENAtidningen.se, and former Director of Studies for Middle Eastern Studies at Stockholm University. Graduate student at the University of Cambridge, researching feminist activism in Saudi Arabia and Egypt. Mostly writes about Arab media, gender, politics and popular culture.

Leave a comment

XHTML: You can use these html tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>