Mellanöstern och Nordafrika Tidningen
Published On: Mon, Jan 19th, 2015

Björn Söders nationalism och Israels historiska konflikt med den judiska diasporan

Den 14 december 2014 kan komma att bli en historisk dag i svensk politik. Detta var dagen då Dagens Nyheter publicerade en intervju med riksdagens andre vice talman, sverigedemokraten Björn Söder, i vilken han berättar för journalisten Niklas Orrenius att svenska judar inte är riktiga svenskar men att den jude som önskar assimilera sig kan bli del av den svenska nationen. Judar kan visserligen vara svenska medborgare men inte anses tillhöra den svenska nationen, menar Söder.

Resonemanget från den ledande sverigedemokraten slog ner som en bomb i det politiska Sverige och intervjun var snart den största nyheten för dagen. För många judar var uttalandet en påminnelse som Europas antisemitiska arv och Simon Wiesenthal-centret i USA gick så långt att man placerade Söders uttalande på en lista över de tio värsta under 2014.

Men varför blev så många så upprörda? Det Söder sagt kunde inte komma som en överraskning för någon med minsta kunskap om nationalismen som politisk och filosofisk ideologi. Det som utgör nationalismens kärna är att den politiserar nationen och gör gällande att varje folk med självaktning måste äga ensamrätten till ett landområde.

Isaiah Berlin skrev 1976 en bok om nation och nationalism där dessa båda begrepp illustreras av filosoferna Giambattista Vico (1668–1744) och Johann Gottfried Herder (1744–1803). Vico menade att den mänskliga naturen utvecklades i sin historiska kontext genom ett folks språk, kultur och kollektiva erfarenheter. En människa är sålunda en produkt av den nation (folkgrupp) hon tillhör och formas av de tankar och beteenden som utmärker denna grupp. Att olika nationer, alltså folkgrupper, inte skulle kunna leva tillsammans var en främmande tanke för Vico. För Herder, som var den som myntade begreppet nationalism, formas individen inte bara av folkgruppen hon tillhör, den gör henne dessutom oförmögen att förstå människor som tillhör andra folkgrupper. Med Heder blev nationen politiserad och världens alla nationer kom för hans efterföljare att ses som avgränsade entiteter vilkas enda möjlighet till självförverkligande låg i bildandet av oberoende nationalstater.

I Europa fick nationalismen sitt stora genombrott under 1800-talet. Uppbyggandet av nationalstater blev så framgångsrikt att det än idag kan vara svårt att tänka sig ett Europa helt utan nationsgränser. Ett bland kontinentala EU-vänner vanligt argument för ett gränslöst Europa är att nationalismen var något tillfälligt som nu måste ersättas med en europeisk återförening. För nationalistiska rörelser som Sverigedemokraterna är detta en oönskad utveckling och förklarar deras hårda EU-motstånd. I nationalisternas Europa finns det tydliga gränser mellan länderna eftersom dessa är hem för nationer som omöjligt kan förstå varandras särart.

Under den europeisk nationalismens storhetstid kom även judarna att vilja ha en nationalstat. Det var nu inte alls en självklar önskan, men i en tid då Europa aktivt diskriminerade judar och behandlade dem som en sämre sorts medborgare kom sionismen att erbjuda det enda realistiska framtidshoppet. Men sionismen var kontroversiell även inom det judiska folket. Vid en sionistisk konferens i New York 1942 tvingades David Ben-Gurion efter påtryckning från amerikanska judar att moderera sin vision om en framtida judisk stat i Palestina så att denna blev mer inkluderande för andra folkgrupper. I utbyte mot denna reformering lovade de ledande judiska organisationerna i USA att stödja staten Israel.

I juni 1949, mindre än ett år efter Israels tillblivelse, skrev Jacob Blaustein, ledare för den judisk-amerikanska organisationen AJC, ett brev till Israels USA-ambassadör i vilket han ondgjorde sig över att den nya staten ansåg sig representera alla världens judar och krävdes deras oreserverade lojalitet. Efter ett intensivt »meningsutbyte« erkände slutligen Ben-Gurion att amerikanska judar, som folkgrupp och som individer, bara hade en politisk hemvist och att denna var USA.

Vad bråket mellan Ben-Gurion och Blaustein handlade om var synen på nation. Båda var överens om att judar överallt tillhörde samma folk och alltså denna betydelse samma nation. Vad som skilde dem åt var den politiska nationalismen som hävdade att nation gjorde nationalstaten nödvändig. Med sin bakgrund i ett mångkulturellt USA med självklar religionsfrihet menade Blaustein att amerikanska judar var just amerikaner. Ben-Gurion, med bakgrund i Östeuropa, var dock initialt präglad av den europeiska nationalismen och ansåg därför att alla judar borde söka sig till Israel.

Björn Söders uttalande bör förstås som en självklar aspekt av den europeiska nationalismen som Sverigedemokraterna förvaltar i Sverige. Enligt denna är en människas identitet och lojalitet exklusiv och odelbar. Det är därför inte en slump att Söder den 5 januari 2015 väljer att försvara sitt uttalande i en artikel för Jerusalem Post. I artikeln skriver han att Sverigedemokraterna är Sveriges mest hängivna israelvänner och starkt motsätter sig ett svenskt erkännande av en palestinsk stat. Det olustiga är dock att partiets tycker om Israel just av den anledningen att de vill att svenska judar ska förvisas dit. På detta sätt föder olika nationalismer varandra. Genom att misstänkliggöra judar och andra minoriteter går det att tvinga fram en uppdelning av världen efter nationstillhörighet.

Viktigt att hålla i minnet är att nation och stat inte är synonymer. Judar har bott i Sverige sedan 1500-talet och bildade sin första erkända församling 1780. Det har funnits svenska judar längre än det funnits svenska skåningar. Nationalismens främsta svaghet är att den blickar bakåt, mot ett idealiserat förflutet, och utifrån detta drar slutsatser om ett framtida utopia. Detta är en svaghet eftersom historien erbjuder så komplexa skeenden att nationalismens nödvändiga nationsavgränsning blir ett godtyckligt val. Den nationalist som vill kan med med lätthet kunna hävda att skåningen Söder omöjligt kan vara riktigt svensk.

 

 

About the Author

Leave a comment

XHTML: You can use these html tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>