Mellanöstern och Nordafrika Tidningen
Published On: Thu, Jun 16th, 2016

Den homosexuella terroristen?

Natten till söndag (12/6) attackerades gayklubben Pulse i Orlando, Florida, av en man beväpnad med automatgevär – 50 människor miste livet. De efterföljande dagarna har medier, politiker och experter världen över spekulerat vilt i vad som motiverat förövaren.

Christopher Park i New York, en park till minne för Stonewall-upploppen. Här täckt i blommor och Pride-flaggor efter attacken i Orlando (foto: Rhododendrites / Wikimedia).

Christopher Park i New York, en park till minne för Stonewall-upploppen. Här täckt i blommor och Pride-flaggor efter attacken i Orlando (foto: Rhododendrites / Wikimedia).

För min egen del såg jag först människor på Twitter som skrev att det är viktigt att kalla detta för ett terrordåd, och att vidhålla det även när förövaren identifierats.

Med det menades alltså att om detta skulle visa sig vara en vit, amerikansk man, så är det fortfarande ett terrordåd – därmed menades det också att vita mäns våld alltför sällan rubriceras som terrorism, något som jag absolut håller med om.

Kort därpå framkom det att förövaren var av muslimsk bakgrund, även om hans religiositet var omtvistad. I de efterföljande diskussionerna hamnade religionen i fokus, och snart framkom även att han under attacken ringt 911 för att uttala sitt stöd till ISIS.

Vad är en konstruktiv diskussion?

Många röster har höjts om problematiken att fokusera på förövarens religion som motiverande faktor. Delvis har det argumenterats att en försvinnande minoritet masskjutningar i USA har utförts av muslimer, men samtliga har utförts av män.

Trots detta finns det en ständigt närvarande diskurs inom vilken amerikanska muslimer framställs som en samhällsfara, samtidigt som (vita) mäns våld förminskas eller ursäktas på olika sätt.

Ett annat argument har varit att fokus på förövarens religion leder till att diskussion och debatt om vapenkontroll undviks. Oavsett motiven så är denna typ av attack unik för USA, säkerligen på grund av de slappa vapenlagarna.

Vidare är USA:s frekvens av masskjutningar högre än något annat socio-ekonomiskt och kulturellt jämförbart land. Rimligtvis borde detta diskuteras, snarare än möjliga religiösa motiv som empiriskt inte utgör något större hot.

Självklart finns det en poäng i dessa, och andra argument, om att inte sätta religionen i fokus, men det går heller inte att förbise vikten av att förövaren ändå uttryckte stöd för islamistisk extremism.

Däremot har förövarens religion inte varit den enda möjliga motivationsfaktorn som har stått i fokus. Det har nämligen även framträtt vittnesmål om att han tidigare besökt nattklubben, ofta väldigt berusad, och att han ska ha använt en app för män som söker sex med andra män.

Vem kan inte vara jihadist?

Vissa menar att det på grund av detta inte går att se förövaren som islamistisk terrorist, eller radikaliserad muslim. Det finns flera problem med en sådan argumentation.

För det första så likställs då radikalism med hängiven religiositet och yttersta gudfruktighet. Att förövaren skulle vara homosexuell, och dricka alkohol, ses som omöjligen kombinerad med hans påstådda religiositet.

Detta är inte bara en felaktig syn på vad radikalisering är, utan även en väldigt farlig syn eftersom då den radikaliserade religionen ses som “renare” variant än någon annan. Att den radikaliserade muslimen på något sätt är bättre på att följa sin religions riktlinjer än andra muslimer. Det är självklart felaktigt.

Vidare blir det med en sådan syn fullständigt omöjligt att säga att islamistisk/jihadistisk extremism är något som inte har att göra med Islam som helhet, om nu en islamistisk jihadist måste vara gudfruktig (enligt mainstream Islam) för att kvalificera som jihadist.

Stereotypen om den tragiska bögen

Ett annat resultat av att påstå att förövaren var en självhatande bög, och att det därför är fel att prata om islamistisk radikalisering, blir att homosexualitet ses som automatiskt komma med en inre kamp. Som om homosexualitet innebär svårigheter att förlika sig med sin sexualitet.

Om en homosexuell person kämpar med internaliserad homofobi så är det ju självklart inte på grund av homosexualitet i sig självt, utan på grund av yttre faktorer, där religionen och en konservativ sexualmoral kan spela en stor roll.

Förövarens far gav vittne om att hans son blivit väldigt upprörd av att se två män kyssas, vilket skulle tyda på starkt homofobiska tendenser. Andra vittnen har talat om förövarens möjliga homosexualitet. Detta behöver inte vara motsägelsefullt.

Det är mycket möjligt; han kan ha varit både homosexuell och homofob. Men det betyder inte att han inte också var en islamistisk terrorist.

I dagsläget är det faktiskt det enda vi verkligen kan veta: Han uttryckte sitt stöd för ISIS, och attacken kan därmed ses som uttalat inspirerad av våldsbejakande extremism.

Allt annat är obekräftade hörsägen.

About the Author

- Co-founder and writer for the MENA Magazine, chairperson for the Swedish MENA-Association, and former Director of Studies for Middle Eastern Studies at Stockholm University. MPhil candidate at the University of Cambridge. Mostly writes about Arab media, gender, politics and popular culture.

Leave a comment

XHTML: You can use these html tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>