Mellanöstern och Nordafrika Tidningen
Published On: Mon, Jan 18th, 2016

Den röda tråden

Ni kommer ihåg den där röda tråden som man lär sig om i grundskolan. Att berättelsen har en början och att det kanske blir lite skakigt under berättelsens gång, men att det löser sig till slut.

Jag skulle vilja säga att allt inte löser sig, snarare att det där skakiga normaliseras och blir vardag.

Just så är vardagen här, i det Heliga Landet. Det land som har så många namn, för att så många människor håller det så kärt. Så kärt att fred och liv till slut inte har något större värde, bara tomma ord i ett dött hav av beskyllningar mot den andre. Den andre som vi genom de tio budorden har fått lära oss att älska.

Jag kom till Jerusalem i augusti förra året. På en vägg hade någon sprayat ordet ”pray” med svart färg. Nu har någon lagt till ett S framför ordet. Spray.

Foto: Julia Engborg

Foto: Julia Engborg (2016).

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och visst hade det varit fint, om vi bara hade kunnat glömma den bittra vardagen här i Jerusalem, Israel och Palestina.

Om vi hade kunnat spraya över det faktum att hösten har präglats av kniv- och våldsdåd, utomrättsliga avrättningar och fortsatta icke-befintliga fredsprocesser. Som en bön sprayar vi över det som blivit vardag.

I västra Jerusalem, den judisk-israeliska stadsdelen, har gatorna förlorat sina vanligtvis stora antal av förbipasserande och shoppingsugna. Det är tydligt att många önskar sig ha ögon i nacken. Vem blir nästa oskyldiga offer? Vem bär på den kniv som ska orsaka nästa död?

På andra sidan, i den östra delen som är det palestinska område som annekteras av Israel sedan sexdagarskriget 1967, är stämningen en annan. På väg in till Gamla Stan, vid Damaskusporten, bevittnar jag visiteringar som israelisk polis och militär gör på palestinska ungdomar.

Jag minns särskilt en palestinsk kille. Under visiteringen grät han hopplösa tårar.

I oktober gick jag med i en fredsdemonstration i centrala Jerusalem. Jag, mina vänner samt omkring 1 500 israeler och palestinier gick samman för fredens skull.

Motdemonstranter vädjade även de om fred, men hade andra metodförslag för att nå dit. Nämligen – döda alla araber.

Hatet har normaliserats. Det är legitimt att vilja döda den andre. Till skillnad mot hur icke legitimt det är att vilja älska den andre.

I mitten av december tänkte jag att jag hade vant mig vid de tvära kasten mellan den grymma ockupationen, knivattacker och dödsskjutningar och livet som ung tjej i världens centrum.

Men så finner jag mig själv stående vid en stor vägkorsning då jag ser en palestinsk man bli visiterad.

Plötsligt drar han kniv och hugger polismannen i armen.

Från alla håll och kanter springer tungt beväpnade soldater och poliser fram mot platsen innan jag hinner förstå vad som händer. Många springer, inte från, utan mot händelsens centrum.

Verkligheten blir så påtagligt verklig att det känns som en dröm.

Första skottet hörs och jag tänker på familjen till den avlidne som nu står inför en stundande husrivning. Kollektiv bestraffning är normalt här.

Andra skottet hörs och jag undrar varför det inte räcker med det första.

Det tredje och sista skottet ekar och jag börjar gråta, för nu skulle vardagen komma att bli en helt annan för en sörjande familj.

Så, här är jag, mitt bland historiska platser, religion så det skriker om det, uppgivna människor och en hel massa vardag. Jag fikar, går på festival, tränar, pratar med människorättsorganisationer och undrar hur det som är så fel kan bli så normalt.

Den röda tråden lyser starkare än någonsin. Den är sådär vardagligt blodröd. Och i bakgrunden spelas ett välkomponerat soundtrack av polis- och ambulanssirener.

About the Author

Leave a comment

XHTML: You can use these html tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>