Mellanöstern och Nordafrika Tidningen
Published On: Thu, Aug 25th, 2016

Det odödliga uppdraget

Saad Zaghlul (1859-1927), egyptisk premiärminister och välkänd nationalist, lär ha sagt angående arabisk enighet; “om du adderar en nolla till en annan nolla, och sedan adderar ännu en nolla, vad blir summan?” När detta sades, 1925, hade Zaghlul lett en frihetskamp från britterna. “Vårt problem är ett egyptiskt problem, inte ett arabiskt problem”, sade han, och menade att Egypten inte skulle ta del av den pan-arabiska rörelsen.

Egyptens president, Gamal Abdel Nasser (vänster), Libyens ledare, Muammar Khaddafi (mitten), och Syriens president Nur al-din al-Atassi (höger), 1969,

Egyptens president, Gamal Abdel Nasser (vänster), Libyens ledare, Muammar Khaddafi (mitten), och Syriens president Nur al-din al-Atassi (höger), 1969,

Pan-arabismens varande eller icke-varande har varit debatterat sedan islamismens uppsving på 70-talet. I en artikel i Foreign Affairs, 1978, med rubriken “The End of Pan-Arabism”, beskriver Fouad Ajami hur den pan-arabiska retoriken låter: “Umma Arabiyya Wahida Dhat Risala Khalida, ‘den enade arabiska nationen med ett odödligt uppdrag'”. Ajami, vilket kan förstås ifrån rubriken på hans artikel, menade att detta “uppdrag” som var arabisk enighet inte var odödligt alls, utan snarare irrelevant 1978. Samma år, också i Foreign Affairs, skrev Walid Khalidi att i “pan-arabisk ideologi är denna Nation faktisk, inte potentiell. Det är en aktuell verklighet, inte ett fjärran mål”.

Pan-arabismens vitalitet 1978 kunde vara svår att utröna, speciellt eftersom det främst hade existerat som en mentalitet och endast som kortast som en stat: Förenade Arabrepubliken (1958-1961) och den ännu mer kortlivade Arabiska Federationen Jordanien och Irak (februari till augusti, 1958). Ett annat problem är att förespråkare ofta pekar på politiska partier, som Baathpartiet, och karismatiska ledare, som Nasser, men förbiser att Baathpartiet alltid varit nationellt begränsad, vilket även kan sägas om Nassers popularitet – som för övrigt varit död i åtta år när Khalidi och Ajami skrev sina artiklar.

Vidare framgår det, vid närmre observation, att den enighet som Nasser förespråkade bara var ett försök att öka sitt eget inflytande, baserat i hans aspirationer för Egypten. Detsamma kan även sägas om de som försökt ta hans plats som en enande arabisk ledare, däribland Muammar Khaddafi och Saddam Hussein.

Salad Zaghlul

Sa’ad Zaghlul

Som tidigare nämnt var en av de tidigaste förespråkarna för egyptisk nationalism och självständighet Saad Zaghlul, men han var försiktig med att identifiera sig med vare sig pan-islamism eller pan-arabism. Arabisten Anwar G. Chejne säger att denna aversion kan förklaras med att Egypten var något separerat ifrån resten av arabvärlden, både under Ottomanskt såväl som Brittiskt styre. Den Albansk-Ottomanske generalen Muhammad Ali – ofta kallad moderna Egyptens fader – hade lyckats skapa sin egen dynasti, och när britterna tog över som den dominanta aktören i landet var Zahglul och egyptierna ensamma i deras kamp för självständighet. Grannländerna hade sina egna kolonialister att bekämpa och sin egen frihet att söka. Egyptens sak var verkligen egyptisk, snarare än arabisk.

Inte nog med att Egypten stod ensamma mot deras kolonialmakt, men de såg också britterna stödja den Arabiska Revolten (1916-1918) och utlova en förenad, självständig, arabisk stat. Den pan-arabiska rörelsen stöttades således av samma kraft som bekämpades av de Egyptiska nationalisterna. Hur kom då Nassers pan-arabiska retorik att bli så populär?

Trots att Sa’ad Zaghlul och många andra Egyptier såg sig själva som separerade ifrån arabvärlden, så var Kairo under första halvan av 1900-talet ett kulturellt och intellektuellt epicentrum. Det uråldriga Al-Azhar universitetet (etablerat ca. 970) och det nyinvigda Kairo universitetet (etablerat 1908), såväl som det snabbt växande antalet publikationshus, lockade en intellektuell elit såväl som moderna reformister och nytänkare. Detta bidrog till Kairos position i arabvärlden och kan förklara varför Egypten blev värd till grundandet av Arabförbundet, 1945. Egyptierna må ha sett sig själva som separerade ifrån arabvärlden, men resten av arabvärlden gjorde det inte.

Arabförbundet sammanträder i Alexandria, 1964.

Arabförbundet sammanträder i Alexandria, 1964.

Pan-arabiska tankar hade dock sin plats i det egyptiska samhället, men det var främst representerat som en version av islamisk enighet. Idén om en arabisk union propagerades för främst av det Muslimska Brödraskapet, men det fanns också ett växande stöd i flera delar av samhället. Parlamentets majoritetsparti under denna tid, Wafd-partiet, blev därmed oroliga att kungen skulle agera på dessa idéer om en arabisk union på bekostnad av egyptiskt självbestämmande. Detta kan förklara varför de tog en ledande roll i bildandet av Arabförbundet, som ett sätt att behaga pan-arabisterna, trots att de själva ställt sig negativa till idéen.

Ett annat exempel på pan-arabism i Egypten är “klubben för arabisk enighet” (nadi al-wihdah al-arabiyya), grundat på 30-talet. Ännu tidigare exempel på arabisk “stolthet” i Egypten är Ibrahim Pasha (1789-1848), son till landsfadern Muhammad Ali, som lär ha sagt: “Jag är inte Turk. Jag kom till Egypten när jag var ett barn, och sedan dess har Egyptens sol ändrat mitt blod och gjort det arabiskt.”

En ännu mer intressant pan-arabisk idé återfanns i Egyptens kungahus som såg sig själva kunna bli ett beskyddande sultanat, om det Ottomanska kalifatet skulle falla, och titeln “kalif” tas över av Sharifen av Mecka. Det var en fantasi-idé som alltså kombinerade pan-islamism och pan-arabism; ett islamiskt kalifat baserat i Mecka och ett arabiskt sultanat baserat i Kairo.

Vi kan alltså se att arabisk nationalism inte var helt obefintligt i det egyptiska samhället under första häften av 1900-talet, men det var inte förrän på 50-talet som det började få riktig politisk betydelse, och tydligt separeras ifrån islamistisk nationalism.

About the Author

- Co-founder and writer for the MENA Magazine, chairperson for the Swedish MENA-Association, and former Director of Studies for Middle Eastern Studies at Stockholm University. MPhil candidate at the University of Cambridge. Mostly writes about Arab media, gender, politics and popular culture.

Leave a comment

XHTML: You can use these html tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>