Mellanöstern och Nordafrika Tidningen
Published On: Tue, May 5th, 2015

Egyptisk statlig media och genuspolitik – journalistikens tveeggade svärd

Statliga medier anses ofta ha ett speciellt ansvar för att förmedla viktig samhällsinformation, varför det kan argumenteras att deras rapportering därmed bör vara i linje med den allmänna opinionen. Under de senaste åren har Egyptens statliga medier i allmänhet, och dagstidningen Al-Ahram i synnerhet, fått sin trovärdighet ifrågasatt.

I en debattartikel publicerad i just Al-Ahram argumenterar Awatef Abdel-Rahman, framstående medieforskare och professor i journalistik vid Cairo University, att de statliga medierna ”måste reformeras för att falla i linje med den allmänna opinionen”. Jag menar att detta inte är utan sina problem, och att vikten måste läggas vid att förstärka Egyptens journalistutbildningar.

Porträtt av Professor Awatef Abdel-Rahman.

Porträtt av Professor Awatef Abdel-Rahman.

Medier är viktiga aktörer i dagens samhälle – oavsett om det handlar om ny eller gammal media, tryckt eller digital, TV-baserad eller social media. Medias kraft att påverka har studerats ingående, och uttrycket ”den tredje statsmakten” används ofta för att beskriva medias roll i samhället. Det finns dock fortfarande luckor att fylla, speciellt när det kommer till arabiska medier, publikbeteende och det politiska landskapet sedan det omvälvande året, 2011. Trots att det har bedrivits många studier kring mediers demokratiserande effekt i arabvärlden, till exempel hur sociala medier som Facebook och Twitter kan vara katalysatorer för politisk förändring, så finns det väldigt få studier som ser till arabiska mediers inflytande i frågor gällande minoriteters rättigheter eller genuspolitik. Abdallah Hidri, universitetslektor i media- och kommunikationsvetenskap vid Qatar University, är en av få som forskar om media och etik i arabvärlden. Han menar att det finns en sociologisk aspekt av media som måste studeras, som har att göra med hur mediepubliker uppfattar sociala normer och konventioner, och mediebudskapets roll i att förmedla dessa.

Det finns alltså ett stort utrymme för forskning baserad på etnografisk publikforskning, vilket är nödvändigt för en djupare förståelse att utveckla politik ifrån. Mitt argument i detta inlägg utgår från den existerande forskningen, och tar inspiration från Abdel-Rahmans uppmanande till en mediereform. Syftet är att klargöra för de risker och problem som finns med en sådan reform, i relation till mediers effekt på genuspolitik i Egypten, med särskild fokus på sexuella trakasserier och sexuellt våld. Det är först nödvändigt att redogöra för de egyptiska mediernas historiska utveckling och nuvarande roll, för att sedan kunna se hur jämställdhets- och rättighetsfrågor framställs i nyhetsmedier. Slutsatsen blir oundvikligen att oavsett om statsmedier reformeras eller inte, så måste de börja ta ansvar för sin roll i upprätthållandet av diskurser som är direkt skadliga för stora grupper av samhället.

Egyptisk mediehistoria och utveckling

Media har länge spelat en viktig roll i Egypten, både nationellt och regionalt, och dessa medier har lika länge fungerar nästan helt och hållet som gren av staten för att mobilisera massorna. Före revolutionen 1952 fanns det i Egypten en dynamisk medieatmosfär, präglad av en mångfald av tidningar vilka användes som forum för intellektuell och politisk debatt, inte sällan gällande frågor om nationalism och kamp mot kolonialismen. De efterföljande åren av självständighet, fri från brittisk ockupation, bevittnade landet en nedgång i detta medielandskap, allteftersom regeringen tog över ägandet, stängde institutioner, införde strikta regler för att driva mediehus, utfärdade böter och även fängslade många journalister och redaktörer.

Sahar Khamis, docent i kommunikationsvetenskap och expert på arabisk media, menar att den egyptiska regeringen alltid har kontrollerat landets radio och TV noga, eftersom de till stor del direkt ägts och drivits av informationsdepartementet. Från statens perspektiv kan medier användas som ett mobiliseringsverktyg för att vinna den allmänna opinionen, men å andra sidan kan den användas som en kraft för att utmana den ledande regimens ideologiska grundvalar. Detta innebär att det egyptiska styret kan ha sett medier delvis som språkrör för statens intressen, men också som ett potentiellt hot. Alltigenom Nasser-eran, under President Sadats styre, och fram till 1990-talet, förblev detta förhållande mellan media och staten oförändrat. Det var under Mubaraks regim då medielandskapet först kom att liberaliseras. Det var delvis en teknologisk utveckling, markerat främst av tillgång till internet, som introducerades i Egypten 1993, och framväxten av satellitkanaler. Regeringen öppnade också upp för privatisering av medieinstitutioner, vilket ledde till en ökning i oppositionstidningar. I slutet av 90-talet lanserades Egyptens första privata TV-kanal, “Dream”. Med andra ord tilläts företag att växa, kapitalisera, och öka sin vinst, men det kulturella kapitalet behöll staten genom sin dominans. Trots det diversifierade medielandskapet förblev statsägda medier i en unik position, genom vilken de kunde dominera marknaden med hela statsapparaten till stöd. Regeringen fortsatte sitt förtryck av privata mediebyråer, med hjälp av regler, lagar och restriktioner, vilket har lett till en skiftande mediemiljö.

Tidningsförsäljare i Kairo (foto: Silar / Wikimedia)

Tidningsförsäljare i Kairo (foto: Silar / Wikimedia)

Fortsatta problem och utmaningar

På grund av politikens snabba och föränderliga natur i Egypten, tillsammans med mångfalden av medier och mediepublikers beteende, är det svårt att avgöra trender och förutse utvecklingen, vare sig i statens mediepolitik eller i landets medieindustri. Vad som är säkert är dock att vi det senaste året har sett en kraftigt förändrad situation, med allt mer arresteringar av såväl egyptiska som utländska journalister, och fristående mediaorganisationer och ideella föreningar som sätts under bevakning eller på andra sätt fått sitt arbete försvårat. Samtidigt förlorar allt mer människor sin tillit till statlig media, och det är klart att förändringar måste ske i hur det egyptiska styret hanterar landets medier. Det är samtidigt viktigt att det inte tar stopp vid reformer, och Awatef Abdel-Rahmans förslag att instifta ett opinionsinstitut för att vägleda den Egyptiska medieindustrin behöver också innefatta förändringar i journalistutbildningen.

För att exemplifiera behovet av omfattande förändringar kan vi se på ett problem som har kallats en nationell epidemi i Egypten; sexuella trakasserier. Det går inte att förneka att det egyptiska samhället lider av allvarliga problem med trakasserier, våld mot kvinnor och förföljelse av HBTQ-personer. I en studie från 2013, sponsrad av UN Women och det nationella rådet för kvinnor, uppgav så många som 99,3% av de egyptiska kvinnorna att de har utsatts för trakasserier. 82,6% av kvinnorna svarade att de inte känner sig säkra på allmänna platser, och 78,7% svarade att de inte ens känner sig trygga i taxibilar. Då män ombetts uppge skäl att trakassera kvinnor svarade 72,6% att ”hennes kläder inte är anständiga och avslöjar hennes kroppskonturer”. Samtidigt rapporterade 75,7% av kvinnor som utsatts för trakasserier att de bar konservativa kläder (definierat som något som inte avslöjar kroppskonturer) och ingen make-up. Detta visar alltså på att det snarare är idén om kvinnlig anständighet som är av vikt, det vill säga kulturella föreställningar, snarare än hur kvinnor klär sig.

Detta har visats tidigare, till exempel i en studie från 2005 av Egyptian Center for Women’s Rights (ECWR). I denna studie erkände mer än 60% av männen att de trakasserat kvinnor sexuellt, även om de flesta menade att det inte är allvarligt då det ”bara” handlar om verbala övergrepp. De uppgav också att anledningen till att trakassera kvinnor är baserat på hur de klär sig, trots att mer än 70% av kvinnorna i denna studie hade rapporterat att de bär slöja. Studier om sexuella trakasserier och medias roll i ett egyptiskt sammanhang är svåra att få tag på, men det är möjligt att använda studier på diskurs, kvinnor och medier i allmänhet för att undersöka varför, till exempel, mer än en tredjedel av offren för trakasserier hävdade att kvinnor själva är att beskylla. En sådan studie, av Robin Patric Clair, fann att offren kan bagatellisera sina egna erfarenheter på grund av dominerande diskurser. Med andra ord, fortsatta påtryckningar från mediepersonligheter, såsom Tamer Amin, att kvinnorna själva är orsaken till trakasserier, liksom mediers normalisering av trakasserier som fenomen leder till att kvinnor internaliserar denna diskurs och därför inte ifrågasätter det.

Demokrati innebär inte bara majoritetsstyre

Med tanke på mediers kraft att påverka, kan det självklart vara viktigt för statliga mediers rapportering att falla i linje med den allmänna opinionen. Detta gäller särskilt mot bakgrund av medias roll under tider av politisk förändring och påverkan på demokratiseringsrörelser. Men med tanke på att 95% (enligt Pew Research Center) av egyptierna inte anser att homosexualitet bör accepteras i samhället, och att 72,6% av män och mer än 36% av kvinnorna tror att offren för sexuella trakasserier har sitt eget utseende att skylla, är det inte svårt att föreställa sig att ”den allmänna opinionen” är farlig för många egyptier. Om då, som föreslagits, statliga medier reformeras för att representera den allmänna opinionen, vad skulle vara effekten på problem som att män arresteras för att de har ett alltför feminint uttryck, eller kvinnor som tvingas stanna hemma på grund av faran kring att gå ut?

Detta är demokratifrågor. Demokrati är inte bara majoritetsstyre! Det handlar om rättigheter för alla människor, det handlar om att de starka skyddar de svaga, om att använda den makt du besitter för att se till att de som inte har någon makt inte utnyttjas. Därför, precis som det är viktigt med ”yrkesutbildning och medvetandehöjande kurser” för journalister, så måste denna utbildning omfatta frågor om mediainflytande, genus/könsrepresentation (både kvinnors deltagande och skildringen av genus i media), makt och diskurs, liksom dess faror. Journalister och andra yrkesverksamma inom medierna måste utbildas för att förstå sitt ansvar gentemot alla egyptier, oavsett deras trosbekännelse, ursprung, socio-ekonomiska utsatthet, kön och könsuttryck, sexualitet och sexuell praktik, funktionsvariation, med mera. När man bygger den egyptiska statsmedian som en institution för demokrati, måste demokratiska värden ingå i processen. Dessa värden är inte bara majoritetens värderingar, utan handlar i själva verket om att skydda minoriteter, oavsett vilken minoritet det kan vara. Att undgå ett sådant perspektiv kan få ödesdigra konsekvenser för den egyptisk demokratin.

About the Author

- Co-founder and writer for the MENA Magazine, chairperson for the Swedish MENA-Association, and former Director of Studies for Middle Eastern Studies at Stockholm University. MPhil candidate at the University of Cambridge. Mostly writes about Arab media, gender, politics and popular culture.

Leave a comment

XHTML: You can use these html tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>