Mellanöstern och Nordafrika Tidningen
Published On: Wed, Nov 18th, 2015

En kritik av väst och öst

År 1978 släppte Edward Said det verk som kom att bli hans mest kända och inflytelserika, ”Orientalism”. Detta var en kritisk genomgång av kulturella representationer av ”orienten” inom litteratur, konst och akademiska studier.

Fokus för Said var vad han kallade “väst”, och hur de representationer som gjordes snarare handlade om ett politiskt projekt som i sig själv konstruerade ”öst” som studieobjekt. Enligt Said så existerade den verklighet som sades studeras enbart i huvudet på orientalisten.

Den tidiga orientalismen, fram till slutet av 1700-talet, dominerades av en idé om frälsning. Kolonialmakterna och dess styre gjorde skillnad på folk baserad i deras tro, och leddes till stor del av ett kristet moraliskt imperativ och en övertygelse om befrielse genom Kristus. Det sågs därför som de kristna kolonialisternas skyldighet att ”leda hedningarna rätt”.

Målning av Edward Said i Palestina.

Målning av Edward Said i Palestina.

Detta övergick senare till att handla mer om en civilisationsidé, där skillnad istället gjordes mellan folk i termer av tid. De Europeiska kolonalimakterna sågs som längre gångna i utvecklandet av kunskap och ”civilisation”. De koloniserade sågs som vidskepliga, barbariska och obildade. Därför fördes även frälsningstanken vidare, men med en mera sekulär inställning vilket innebar att kolonialisterna såg det som sin uppgift att civilisera.

Ett tydligt exempel på hur det kunde se ut är den franska encyklopedin ”Description de l’Égypte”, vilket beskriver det Egyptiska vardagslivet som ett med ”slående kontrast till vanorna hos Europas nationer”. Detta skapande av en Egyptisk identitetsmarkör, fylld av jämförelser till barbari, kunde användas för att placera Frankrike som ”höjden av civilisation”. På detta sätt blir det näst intill en akt av välgörenhet att ta Egypten som koloni, så att Européerna kan utbilda Egyptierna och, eventuellt, lära de att själva värna om sin civilisation och kultur.

Från Orientalistik till Områdesstudier

Redan innan Said skrev sitt verk hade det börjat ske en förändring, och allt fler akademiker ville distansera sig ifrån den imperialistiska missionen för områdesstudier. Men det var dock först med Said som ”orientalism” kom att på riktigt få den negativa klang som det håller idag. Termen kan nu inte bara förstås som den akademiska disciplin inom vilken ”orienten” studeras, utan även mer generellt hur ”Västerlandet”, som Said kallar det, förhåller sig till ”orienten”.

Saids kritik är mycket viktig, och det går idag inte att syssla med områdesstudier, utvecklingsfrågor eller ens utrikesjournalistik, utan att förhålla sig till denna kritik, och ha i åtanke vilken roll en själv spelar i konstruerandet av ens studieobjekt.

Tyvärr slår det ofta fel. Alltför ofta i motstånd mot nyorientalistiska och kulturimperialistiska uttryck inom akademin, politiken eller journalistiken, så återupprepas samma konstruktioner som sägs motverkas. ”Västvärldens politiker” kritiseras för sin inblandning i Jemen. ”Västvärldens media” kritiseras för att sprida fördomar om Muslimer. ”Västvärldens akademiker” kritiseras för att de talar över huvuden på de som de säger sig representera.

Ofta ligger det mycket i kritiken som framförs, även om den är väldigt generaliserande uttryckt – representerar USA alltid ”väst”, inklusive Sverige, och representerar i så fall Sverige också alltid ”väst”, inklusive USA?

Le charmeur de serpents [Ormtjusaren] av den franske orientalistmålaren Jean-Léon Gérôme.

Le charmeur de serpents [Ormtjusaren] av den franske orientalistmålaren Jean-Léon Gérôme.

Essentialism och dikotomi

Termen ”väst”, precis som ”öst”, är alltså essentialiserande, men inte heller detta är det största hindret. Problemet ligger snarare i det orientalistiska system som kritiken konstruerar. Så fort ”väst” kommer upp som beskrivande term, så blir det problematiskt.

Detta därför att ”väst” enbart existerar i relation till ”öst”. Båda termerna är del av den dikotomisering där ”väst”, i den orientalistiska traditionen, har stått för civilisation, kultur och modernitet, och ”öst” för primitivitet, natur och traditionsbundenhet.

Att göra det omvända, alltså att vända sig emot det som i den orientalistiska diskursen har framhållits som av värde, är därför inte att vända sig emot orientalismen. Det är att spela med samma kort.

Det är inte heller något nytt. Lika länge, om inte längre, som europeiska akademiker har studerat ”främmande” språk, religioner och kulturfenomen, så har det omvända skett. Ahmad ibn Fadlan, en reseberättare på 900-talet, beskrev hur nordbor  specifikt Ruser (möjligtvis från Roslagen) och vikingar – levde ohygieniskt och utan vidare kultur, till skillnaden från folket i hans hemstad Bagdad.

Kritik av ”västerländsk media” är således inte bara essentialiserande, utan även en konstruktion på samma sätt som ”Orienten” eller ”österländsk media” är konstruktioner. Det finns inget värde i termen ”väst” som ett verktyg för motstånd, eftersom det bara förstärker samma dikotomiserade världsbild. Istället måste udden riktas mot dikotomin i sig själv, mot denna konstruerade världsbild om att ”öst är öst och väst är väst och aldrig möts de två”, som Rudyard Kipling en gång skrev.

About the Author

- Contributor and co-founder of MENAtidningen.se, and former Director of Studies for Middle Eastern Studies at Stockholm University. Graduate student at the University of Cambridge, researching feminist activism in Saudi Arabia and Egypt. Mostly writes about Arab media, gender, politics and popular culture.

Leave a comment

XHTML: You can use these html tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>