Mellanöstern och Nordafrika Tidningen
Published On: Wed, Sep 7th, 2016

En resa till Genève

Abu pekar ut stället för mig på kartan. Platsen dit de riskerar att förvisas är utmärkt med en cirkel. Vi sitter på en madrass på jordgolvet.

– I väntan på tvångsflyttningen fortsätter demoleringarna och fler bosättningar byggs, säger han och tänder en cigarett till.

Foto: Erik Törnlund (2016).

Foto: Erik Törnlund (2016).

Den beduinby jag befinner mig i heter Kahn Al-Ahmar. Delar av byn har tidigare demolerats. Den lilla skolan har klarat sig undan schaktmaskinerna mer än en gång då rivningsbeslutet dragits tillbaks i sista minuten. Det har blivit något av en följetong.

Människorna i Kahn Al-Ahmar är inte ensamma om att drabbas. Sammanlagt ca 7 000 människor från fyrtiosex palestinska beduinsamhällen riskerar nämligen att tvångsförflyttas.

”Forcebel transfer” benämner FN tilltaget, etnisk rensning säger andra. Möjlighet till bättre levnadsstandard hävdar israeliska ockupationsmakten.

Det här är en plats som den går under förkortningen E1, ett område öster om Jerusalem. Genom E1 löper en motorväg västerut mot Jeriko och Döda havet. Inom området expanderar israeliska bosättningar och industrier. Den största bosättningen heter Ma’ale Adumim och rymmer 40 000 invånare. Den är byggd på tidigare palestinsk mark som konfiskerats.

Det här är också en plats där internationell humanitära lagar och folkrätten tagit paus.

 Några måste bort

Planen är att beduinerna ska förflyttas till ett område strax norr om Jeriko. Varje beduinfamilj kommer här att erhålla tomter om 250 m2 men måste samtidigt ansöka om bygglov. Ett krav från de som står bakom tvångsflyttningen, berättar Abu för mig.

Foto: Erik Törnlund (2016)

Foto: Erik Törnlund (2016)

Ockupationen bidrar till att beduinsamhällenas existens och villkor krymper alltmer, det framgår bland annat i rapporter från FN-organisationen OCHAopt.

Beduinerna  förvägras elementär infrastruktur, exempelvis vatten, och deras bostäder, fähus och andra byggnader rivs av israelisk militär. De saknar bygglov, hävdar ockupationsmakten.

Beduinerna hindras att driva djuren till sina betesmarker; motorvägar, bosättningar och militära övningsområden blir till fysiska hinder. Israeliska myndighetens uppvisar även oförmåga att skydda beduinerna från bosättarattacker där både människor och egendom skadas.

 Riv, bygg upp, riv igen…

Samtidigt försöker internationella samfundet och olika organisationer underlätta för beduinernas tillvaro. Det handlar exempelvis om att uppföra enklare moduler som tjänar som bostäder och skolor. Här och var ser jag skyltar och logotyper från både en italiensk hjälporganisation och EU.

En EU-logga på en husmodul innebär inte någon garanti för att den får stå kvar. Rivningar och konfiskeringarna har ökat markant under innevarande år vilket bland annat Sveriges radio rapporterat om. Fram till somras innefattade det ca 550 byggnader av vilka en tredjedel var hjälpprojekt finansierade av FN och EU.

Abu berättar uttrycksfullt om den absurda situationen där en part river ner och den andra bygger upp igen, ett pågående växelspel och där beduinerna står i mitten bland all bråte och ser på.

De känner sig inte hjälpta av någon Genèvekonvention och det är långt till staden med samma namn där olika internationella humanitära organisationer återfinns.

– Jag vill åka till Genève och berätta om allt det vansinniga, säger Abu och viftar med ena armen.

 Tillvarons kontinuitet

Jag står utanför det enkla bostället, uppfört av presenning, trävirke, gamla bildäck och korrugerad plåt, och ser hur motorvägen mellan Jerusalem och Döda havet skär genom södra delen av beduinsamhället.

De israeliska bosättningarna ligger runt om i övriga tre väderstreck. De blir successivt allt fler och lägger under sig allt större områden. Riktningen – eller snarare kontinuitet – verkar liksom utstakad.

Beduinsamhället följer också en slags kontinuitet. Det här är en plats där tillämpning av konservativa värderingar är en realitet, liksom att starka släktband är ovärderliga och misstänksamhet en dygd.

Att förstå sin samtid är något som filosofen von Wright ägnade stor tid åt och det är också titeln på en av hans böcker (1995). Kontinuiteten i tankegångarna är mer påfallande än sprången till nya, konstaterar han.

Det ligger onekligen något i det, liksom att det till synes enkla snabbt blir svårgripbart för en utomstående betraktare.

vill till Geneve 2

Foto: Erik Törnlund (2016).

De två småflickorna som springer framför mig kommer en dag sannolikt inte själva få välja vem de ska gifta sig med.

Jag uppmanas att inte fotografera kvinnorna – lätt att efterfölja eftersom de inte visar sig.

About the Author

- Freelance Journalist.

Leave a comment

XHTML: You can use these html tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>