Mellanöstern och Nordafrika Tidningen
Published On: Sun, Nov 15th, 2015

Exkommunikation som moralisk katarsis

Mina djupaste sympatier går till de offer och anhöriga som drabbats av avskyvärda brott mot mänskligheten, i Paris, Beirut och Bagdad.

_D_bayra___ile_bir_militan_s

I skrivande stund tänker jag speciellt på Adel Tormos som förlorade livet då han försökte tackla en av självmordsbombarna i Beirut. Tack vare detta kom terroristen aldrig in i moskén som var hans mål, och sannolikt räddades många liv av Tormos mod.

Jag nämner detta för att påvisa att muslimer i många fall är offer och hjältar. Det får aldrig glömmas, precis som Tormos uppoffring aldrig får glömmas. Denna artikel handlar dock inte om detta. Denna artikel handlar om tendensen hos vissa att avskriva förövarna deras religiösa identitet. Detta kallas inom Islam för takfīr, och översätts oftast till svenska som exkommunikation. Den som utför handlingen, alltså kallar en person icke-muslim mot dennes vilja, kallas takfīrī.

Det vanligaste sättet detta görs på är genom att referera till ett specifikt stycke i koranen (Sūrat al-Mā’idah 5:32) som säger att ”den som än dödar en oskyldig själ, det är som om han har dödat hela mänskligheten”. Detta skulle alltså innebära att det terroristerna gjorde står i direkt motstånd till koranens budskap. Tyvärr finns det ett antal problem med detta påstående. För det första inleds denna vers med att klargöra att de som tilltalas är ”Israels barn”, det vill säga judar. Det är alltså inte ett påbud till muslimer. För det andra följs versen upp med detta:

Sannerligen, straffet för de som för krig mot Allah och Hans Sändebud och går uppå jorden [för att orsaka] korruption är inget annat än att de ska dödas eller korsfästas eller att deras händer och fötter ska huggas av från motsatta sidor eller att de ska sättas i exil. Det är för dem en skam i denna värld; och för dem i det Hädanefter är ett stort straff. 

Från terroristernas perspektiv deltar Frankrike i ett krig (i Syrien) ”mot Allah och Hans Sändebud”. Det innebär att det inte bara är tillåtet att döda, det är påbjudet av den heliga texten.

Det finns självklart många koranverser som talar emot terroristernas handlingar, men det går inte heller att frångå att det även finns många koranverser de kan använda som stöd. Att påstå att de inte drivs av sin religion är helt enkelt falskt. Denna terrorism handlar om en specifik Islamisk extremism, med sin bakgrund i Saudiarabiens statsreligion, Wahhabism. Därmed finns det stöd för liknande illiberal ideologi, även utanför den relativt lilla grupp som begår dessa brott mot mänskligheten. Många muslimer är tydliga med detta, däribland Irshad Manji, Asra Nomani och Maajid Nawaz.

Jag är säker på att det görs i välmening, när det påstås att ”dessa terrorister inte är muslimer”. Saken är att det inte stämmer. Terrorister, precis som alla andra, är de enda som kan definiera sin egen religion. De kallar sig muslimer, och de följer Islam så som de förstår den, precis som Adel Tormos följer Islam så som han förstår den. Att tro att Islam är så heligt, så sakrosankt att dess följare omöjligtvis kan vara dåliga människor, det är en illusion.

Faktum är att all religion, och kanske speciellt jihādi-Islam, löper risk att inspirera massmord på detta sätt. Detta eftersom löftet om ett liv efter detta, ett i vilket den som gör guds vilja ska belönas, innebär att målet helgar medlen. Det finns således ingenting att frukta.

Det är säkerligen även detta som inspirerar heroiska dåd, som Tormos tacklande av självmordsbombaren utanför moskén i Beirut. Problemet ligger i att även självmordsbombaren, i sin tro, hamnar i himmelen. De ser sina handlingar som heroiska.

Denna exkommunikation handlar om moralisk katarsis. Att rentvå en själv från ansvar. Det är absolut förståeligt. Ingen bär personligen ansvar för någon annans terrordåd. Men kollektivt så riskerar denna takfīr att kritisk granskning undviks. Vi, liberala frihetsälskare och muslimer, slipper diskutera och ifrågasätta de religiösa källor som terroristerna använder sig av. Vi slipper se de strukturer som gör att terroristerna kan rekrytera ungdomar för sin sak. Vi kan fortsätta felcitera Sūrat al-Mā’idah och känna oss nöjda över att vi minsann inte har något att göra med våldet.

Maajid Nawaz, som själv tidigare varit medlem i en muslimsk terrororganisation och nu leder den kontra-extremistiska tankesmedjan Quilliam, skriver såhär om denna problematik:

Recognizing this is not to stigmatize every European or Western Muslim—the vast majority of whom are not, of course, jihadists—but it means being realistic about exactly where the challenge is coming from, and what the challenge is called: Islamism. Up until now the bitter truth that our Muslim populations have been subjected to decades of sustained Islamist propaganda by those who live among them has gone almost totally ignored. The long term solution cannot continue to ignore this truth, and cannot continue to neglect those few Muslims, and others, attempting to take on this threat within their own communities.

Det kräver sannerligen mod i tider som denna, men det jobb som görs av Maajid Nawaz och andra muslimer för att bemöta extremistiskt våld är fruktansvärt viktigt. Sanningen är sällan enkel, och så även här. Lita därför inte på enkla lösningar. Vi kan inte bomba bort ISIS – det framhäver både Nawaz och andra, så som journalisten och Mellanösternvetaren Robert Fisk – men vi kan inte heller tiga ihjäl dem.

Vissa tar upp korsfararna som exempel på hur ett fåtal kristna inte ses som representanter för Kristendom, samtidigt som ISIS ses som representanter för Islam. Det är självklart fel. Korsfararna representerar inte Kristendom, och ISIS representerar inte Islam. Men det är lika fel att säga att korsfararna inte har något att göra med Kristendom. De har något att göra med Kristendom, precis som ISIS har något att göra med Islam.

Vi gör väl i att komma ihåg att terrorism inte är någonting som är bundet till en enskild religion, eller en enskild ideologi. Vi gör även väl i att komma ihåg, som jag redan nämnt, att muslimer också är offer och hjältar, såväl som förövare och understödjare. Kort sagt, muslimer är också människor. Att det ens ska behövas sägas är talande. Men det är inte vad detta handlar om. Det här handlar om tendensen att inte våga stödja de reformister som tar sig an de illiberala idéer som understödjer islamistiskt våld. De som ser kopplingen och bemöter den, istället för att ta sin tillflykt i moralisk katarsis.

Låt oss ställa oss bakom liberala muslimer och reformister, och tillsammans bekämpa våldet.

About the Author

- Contributor and co-founder of MENAtidningen.se, and former Director of Studies for Middle Eastern Studies at Stockholm University. Graduate student at the University of Cambridge, researching feminist activism in Saudi Arabia and Egypt. Mostly writes about Arab media, gender, politics and popular culture.

Leave a comment

XHTML: You can use these html tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>