Mellanöstern och Nordafrika Tidningen
Published On: Mon, Jul 4th, 2016

Fathi flydde terroristernas Libyen: ”Libyen är ett förlorat land”

– Om jag hade vetat då vad jag vet idag, hade jag aldrig varit med och stridit med rebellerna. Arabiska våren i Libyen är ett stort misslyckande och jag hade sju dagar i veckan hellre sett att Gaddafi suttit kvar idag. Libyen är ett förlorat land som aldrig kommer att bli detsamma igen. 

Fathi, 30, tystnar och tittar ner i bordet. Framför sig har han sin mobiltelefon, han har just visat mängder av privata bilder från den arabiska våren i Libyen. Under dessa månader var han en av de högsta inom rebellstyrkorna och bilderna vittnar om både strider och bombningar men också om fest och firande när rebellstyrkorna slutligen hade vunnit och avsatt regimen. Många av de vänner som finns med på dessa bilder är idag försvunna. Antingen vet man inte var de har tagit vägen, eller så är de avrättade efter tortyr i terroristnätverkens händer.

– Idag vet jag att det inte fanns någon vinnare i kriget, säger Fathi, som väljer att inte gå ut med sitt efternamn, medan han knäpper av sin Iphone för att koncentrera sig på intervjun. På bordet framför honom ligger ett halvtomt cigarettpaket. Rökt har han, som många andra i hans land, gjort sedan han var ung tonåring. En blå kaffekopp med nybryggt, starkt, arabiskt kaffe står också på bordet. Bakom ryggen på honom finns resterna av gårdagens middag. Han hävdar att det inte går någon nöd på honom men att minnena förföljer honom och att han drömmer mardrömmar om kriget i Libyen, varje natt. Någon psykologhjälp går inte att uppbringa i landet han flytt till för flyktingar, han har dessutom diabetes och blir från tid till tid sjuk, inte heller det har han sökt läkarhjälp för trots att det är hans rätt.

Fathi (i röd basker) tar å polisarméns vägnar emot ett pris för sina insatser i armén. – Krig är krig. Man slåss för det man tror på. Idag vet jag att det inte finns någon vinnare i Libyen, säger han. (Foto: privat).

Fathi (i röd basker) tar å polisarméns vägnar emot ett pris för sina insatser i armén.
– Krig är krig. Man slåss för det man tror på. Idag vet jag att det inte finns någon vinnare i Libyen, säger han. (Foto: privat).

– Jag klarar mig, jag sitter i ett säkert land och jag har fått ett jobb och en lägenhet. Det är värre med ovissheten över hur min familj har det, säger han och rycker på axlarna medan han tänder en cigarett.

Arga unga kränkta män

Uppväxt i närheten av Benghazi, staden där den arabiska våren i Libyen startade, var han som många andra i den yngre generationen arg på regimen.

– Vi ansåg att Gaddafi hade suttit för länge och styrde landet undermåligt. Libyen var ett av de rikaste länderna i Afrika på grund av oljan men Gaddafi gav ingenting till folket utan tog allt till sig själv och sina egna mannar. Det var stora klyftor mellan folket, några få var väldigt rika, men de flesta var väldigt fattiga och arbetslösheten var hög. Vi i den så kallade nya generationen var arga och irriterade. Det var inte så konstigt att Nationella övergångsrådet utropade sig själva till nya ledare i just Benghazi, vi hade helt enkelt tröttnat.

Klanidentiteten i Libyen är viktig, ofta bor hela släkter i samma stad och stöttar och kämpar med varandra och därför var det inget svårt val för Fathi att tacka ja till att bli en av ledarna inom rebellstyrkorna när han blev tillfrågad. Innan hade han varit i hög position inom polisarmén i Libyen och därför fick han en hög position även i rebellarmén och blev en av de ansvariga för deras dåd.

Arabiska våren utvecklades till ett inbördeskrig där rebellstyrkorna till sist segrade mot Gaddafis gröna armé.

– Jag kommer ihåg när Gaddafi blev fångad. Jag var på uppdrag med en trupp vid Tripolis flygplats då min bror ringde mig. Vi åkte direkt till Banghazi, dit även Gaddafis kropp fraktats och det var ett stort firande i tre dagar. Människor kom från hela Libyen för att fira och Nationella övergångsrådet tog över som regering.
Nya regeringen likadan

Det blev dock en kortvarig glädje. Fathi är idag besviken över den regering som tillsattes efter det första valet i Libyen i juli 2012.

– Det var ganska lugnt innan dess men även den regeringen valde att använda oljan och de rikedomar de fått genom den till att öka klyftorna inom befolkningen. De tog inte hand om det som behövdes göra i landet, bland annat skulle de försöka att göra en ny grundlag men det kunde de aldrig enas om. De gav inte heller något till oss som hade varit med och hjälpt landet bli fritt från regimen. Inte ett tack, ingenting.
Det märks att otacksamheten är något som gnager i Fathi.
– Mina vänner dog i kriget. Civila dog i kriget från båda sidor.

Fathi tar en paus, tänder ytterligare en cigarett, och fortsätter:

– I regeringen satt det även medlemmar av Muslim Brotherhood som blev större under den här tiden och flera av medlemmarna där blev också medlemmar i Ansar Al-Sharia och sedan började nedrustningen av landet.

Fathis bil blev utsatt för ett attentat. Fathi själv fick splitter från bomben i benet men klarade sig annars bra. (foto: privat)

Fathis bil blev utsatt för ett attentat. Fathi själv fick splitter från bomben i benet men klarade sig annars bra. (foto: privat)

Hot, tortyr och mord

Ansar Al-Sharia är stämplade som en terroristgrupp och idag finns det kopplingar till både Al Qaida och IS från den gruppen. Fathi vittnar om en förföljelse och ett övervåld utan gräns som började för att göra sig av med de som inte längre passade in i landet.

– Terroristerna började att förfölja och slå ner de arméer som fanns i landet. Alla som varit med i rebellgrupperna blev förföljda, torterade och till och med dödade. Själv fick jag motta mängder av hot, vid ett tillfälle sprängde de min bil i luften. Jag var på väg till den men hann inte in i den tack och lov, däremot fick jag splitter från bomben i benet, säger han och visar upp benet där man fortfarande kan se ärren efter kriget.

Fathi har svårt att släppa de minnen han har från den här perioden i hans liv. Han drömmer återkommande mardrömmar, både där han blir förföljd och där han själv begår grova brott.

– Jag gömde mig på ett hotell i Tripoli i flera månader. En dag kom det fem personer med masker in på hotellet, jag var ute just då men de både misshandlade och hotade personalen för att komma till mitt rum, efter det var jag tvungen att fly från landet, jag insåg att jag inte skulle kunna stanna där med livet i behåll särskilt länge till.

– Jag fick hjälp av några vänner från tiden i polisarmén att komma till flygplatsen som vid den tiden fortfarande fungerade och kunde ta mig till Malta och därefter till Barcelona.

Trots det blev lyckan kortvarig. Fathi blev hotad återigen, via Internet, och den här gången var det hans familj som hotades. Hans bror blev infångad och torterad men lyckades fly.

– Det var naturligtvis pressande att veta att jag sitter i säkerhet men de hotade med att avrätta min familj för att de inte fick tag i mig. Jag fick några andra vänner att hjälpa mig och familjen blev körd till en hemlig ort. Jag har inte hört av dem sedan dess, det skulle vara osäkert för både mig och dem.

Jag frågar honom vad han känner när han tänker på sin familj. Det blir återigen en lång tystnad i rummet innan han till slut säger:

– Jag blir bara ledsen av att tala om det. Sedan fortsätter han:

– Det sista jag hörde om mitt gamla liv var att den gård som jag hade, där jag skulle bygga min framtid, gifta mig med en bra kvinna och uppfostra min barn, är jämnat med marken. Det finns inget kvar av den.

Hade hellre sett Gaddafi vid makten

Om Fathi hade vetat det han vet idag vid den tiden då han var arg på Gaddafiregimen, hade han agerat annorlunda.

– Jag tror de allra flesta hade valt att se Gaddafi kvar än det som blivit idag. Jag är bedrövad över att se mitt land gå i spillror och jag är oerhört arg över västvärldens ingripande.

Han hånskrattar nästan och utvecklar:

– Vi som stred med rebellerna blev väldigt glada när vi fick höra att vi skulle få hjälp från NATO. Jag är medveten om att det är en styrka med olika länder i, men tyvärr har nog USA lite för stort inflytande. De ville ha bort Gaddafi. Det var deras enda uppdrag. När det var slutfört drog de sig ur landet direkt och lämnade Libyen åt sitt öde. Hade de varit kvar ett tag, kanske till det första valet, hade troligen Libyen fungerat idag.

Det märks att det är ett hett ämne för Fathi. Han gestikulerar yvigt med händerna och fortsätter:

– Jag trodde nog att NATO skulle bry sig om även civilbefolkningen i olika länder. Med deras insats i Libyen bevisade de att det struntar i om civila blir skadade eller om civila dör till följd av ett krig, de hjälpte oss bara att ta bort Gaddafi och sedan struntade de i oss. Det var dåligt, för de lämnade Libyen med mer problem än vad det egentligen var när de gav sig in i kriget.

– Västvärlden har aldrig gillat Gaddafi av politiska skäl. Här såg de sin chans att få bort honom, sedan slutade de bry sig.

Vad tror du kommer att hända i framtiden med Libyen?

Fathi blir tyst en lång stund, det enda man kan höra är musiken som hans granne spelar på låg volym. Han begraver händerna i ansiktet och tittar till slut upp och upprepar;

– Arabiska våren i Libyen var ett stort misstag. När Gaddafi var ledare hade vi åtminstone ett enat land. Må vara att mycket var dåligt med honom också, må vara att det var en diktatur. Men landet var åtminstone ett och samma land och föll inte sönder som det gör idag.

– Jag är inte orolig över att Daesh (Ett annat namn för IS /reds anm) är ett hot mot väst, att de kommer att ta över sjöfarten i Medelhavet och starta krig mot Europa på det sätt som framstås i viss västerländsk media, de har varken kunskapen eller ekonomin till det. Däremot måste Libyen få hjälp från utomstående. Riktig hjälp. Från Nato, Eu eller något annat.

Han tittar ner i bordet och sedan tittar han upp igen.

– Jag kan inte se in i framtiden. Men tänk en bil som orsakar en kraftig olycka mitt på motorvägen och varken får hjälp av brandkår, trafikpolis eller ambulans. Det blir bilkö och ingen kan ta sig framåt eller bakåt eller röra sig. Exakt så är det i Libyen idag. Och kommer inte trafikpolisen som hjälper till att flytta bort hindren, är Libyen ett förlorat land, troligen för alltid.

 

About the Author

- Chefredaktör för MENA Tidningen.se / Editor in Chief of MENA Tidningen.se

Leave a comment

XHTML: You can use these html tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>