Mellanöstern och Nordafrika Tidningen
Published On: Sun, Apr 12th, 2015

För Wast El Tarik är musiken det gemensamma språket

På Wast El Tariks spelningar är det omöjligt att sitta stilla. En kombination av sång, dragspel, luta, tvärflöjt och slagverk som tolkar både traditionella låtar och egen, nyskriven musik får hela stället att svänga och även den mest motsträviga att vilja dansa. För många band är det just det som är målet. Men Wast El Tarik är inte som alla andra band. Mrwan Shaheen som spelar luta berättar att bandets namn översätts till engelska som “the middle way”. Det är ett begrepp som är mycket passande för att beskriva gruppen. Tanken som bandmedlemmarna har är nämligen att få människor från Israel och Palestina – och inte minst från västra och östra Jerusalem – att mötas på mitten.

De fyra bandmedlemmarna; två israeliska judinnor och två palestinier, har spelat tillsammans i tre år. Det började med att Mrwan träffade israeliska Daniella i Tel Aviv. De insåg att de båda var intresserade av musik och att försöka minska motsättningarna mellan människorna i området, och bestämde sig för att starta ett band. De fick med två vänner – en palestinier och en israel – på tåget och Wast El Tarik var ett faktum.

Vissa av bandets låtar är arabiska, andra hebreiska, och några en mix mellan de två språken. Vissa är gamla, traditionella sånger. Andra låtar har Mrwan skrivit själv. Han berättar att han pratar både arabiska och hebreiska, och de två israeliska bandmedlemmarna gör sitt bästa för att lära sig arabiska. Men många av människorna som kommer till bandets spelningar kan inte tala varandras språk. Istället blir musiken det språk som förenar dem.

Fotograf A Karlsson

Fotograf A Karlsson

Mrwan berättar att på spelningarna varvas musik med att medlemmarna berättar om bandets syfte. Detta får jag bekräftat när jag lyssnar på en av bandets spelningar på ett café i västra Jerusalem.
– Vi är människor från olika platser som använder musiken som ett gemensamt språk. Vi är här för att få människor att mötas och lära om de olika verkligheterna som existerar i samma stad. Araber och judar kan, och borde, leva som bröder i det här landet, berättar de för publiken.

Mrwan beskriver sig själv som väldigt öppen för andra människor och kulturer, och berättar att han aldrig har haft något problem med att ha israeliska vänner. Däremot hoppas han att bandet kan bidra till att fler personer får upp ögonen för att det går att leva i fred med “den andra sidan”.
– Vi spelar för fred. Vårt budskap till människorna i det här landet – och till hela världen – är att vi kan leva tillsammans utan problem. Vi vill förändra hur israeler tänker om palestinier och hur palestinier tänker om israeler.

Gruppen träffas några gånger i månaden för att öva. Separationsbarriären som skiljer Västbanken från Jerusalem och Israel ställer dock till stora problem för bandet. Trots att byn Abu Dis som Mrwan bor i är belägen bara några kilometer från Jerusalems centrum, har de flesta byborna inte kunnat besöka staden sedan barriären byggdes. För palestinier är det nämligen svårt och ibland omöjligt att få tillstånd att korsa gränsen till Jerusalem. Tidigare har gruppen behövt ansöka om tillstånd varje gång Mrwan eller bandets andra palestinska medlem har behövt åka över gränsen för en spelning eller för att öva. Det har tagit mycket tid varje gång, och ibland har de fått avslag. Nu har de fått ett tillstånd som gör att de kan åka till Israel hur ofta de vill. Det är giltigt i tre månader. Mrwan säger att han innerligt hoppas att de kan få tillståndet förlängt, men att man aldrig kan veta.

Fotograf A Karlsson

Fotograf A Karlsson

En annan försvårande faktor är att det är förbjudet för israeler att vistas i delar av Palestina. Mrwan berättar att de trots detta ibland möts för att öva i hans hus i Abu Dis, och att de har haft flera spelningar i Palestina. Det är något som han respekterar de två israeliska bandmedlemmarna för.
– Det är inte många andra israeler som vågar sig hit, säger han.

Vikten av initiativ som bygger broar mellan palestinier och israeler har blivit viktigare efter att separationsbarriären uppfördes. Mrwan berättar att barriären har resulterat i färre möjligheter för kulturutbyte mellan israeler och palestinier, än tidigare.
– Innan muren brukade många palestinier arbeta i Israel och man mötte varandra dagligen. Idag är det mycket svårare att passera gränsen vilket innebär att den palestinska arbetskraften i Israel, och därmed kulturmötet mellan de två folken, har minskat.
Ändå är han optimistisk, och berättar att han anser han att det går åt rätt håll.
– Det är mycket bättre nu än vad det var för ett tiotal år sedan, under den andra intifadan. Nu är folk mer öppna för varandra och för varandras kulturer.

2_s_s

– Det handlar inte om individer, det handlar om system.
Det är något som Mrwan upprepar flera gånger under intervjun. Han förklarar att det visserligen finns stora motsättningar mellan israeliska judar och palestinier, men det grundläggande problemet är inte människorna.
– Jag skyller inte på människorna utan på systemet runt omkring dem. I Israel finns det djuprotade fördomar om palestinierna. Sedan de var små barn har de fått höra att vi är dåliga människor. Genom musiken vill jag visa dem att majoriteten av palestinier inte är terrorister.

 

About the Author

Leave a comment

XHTML: You can use these html tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>