Mellanöstern och Nordafrika Tidningen
Published On: Tue, Nov 15th, 2016

Från Vita Huset – ytterligare en kall och obehaglig våg

Länderna i MENA regionen, oavsett diktatur eller inte, har sällan varit kända för att krama om och framhålla betydelsen av mänskliga rättigheter och folkrätten – ingen nämnd, ingen glömd.

Strax tillträder Donald Trump som ny amerikansk president och varför skulle dessa länder nu plötsligen ändra sig och börja bejaka det som de hitintills högaktningsfullt struntat i?

Det går kalla och obehagliga vågor över världen. En av deras måltavlor är mänskliga rättigheter och andra internationella humanitära lagar.

Nationalism, protektionism och rasism firar triumfer och blir ett allt tydligare alternativ till internationalism, öppna gränser och solidaritet. Rörlighet begränsas genom restriktivare lagar och direkta hinder i form av murar och taggtråd. Medborgarrättsorganisationer får sina kontor stängda av statsmakter, deras verksamhet begränsas med lagstiftning och de grips och fängslas för sitt engagemang.

bild1ab

Bild: Erik Törnlund (2015).

Det var längesedan den fria världen var omgärdat och innehöll så mycket av detta. Och aldrig har mänskliga rättigheter och betydelsen av det internationella samfundets arbete känts mer avlägset.

I Washington och Vita huset installeras strax president Donald Trump, en person som tydligt förklarat betydelsen av hårdare tag och legalisering av tortyr, nej till abort, utvisning av 11 miljoner papperslösa Mexikaner och att muslimer inte tillåts emigrera till USA.

”Den här retoriken kan inte – och får inte – bli till regeringspolitik. De främlingsfientliga, sexistiska och hatfulla kommentarerna som Donald Trump har fällt hör inte ihop med att leda ett land.”, skriver generalsekreteraren för Amnesty Sverige, Anna Lindenfors, i samband med valresultatet.

Vad som blir kvar av alla vallöften och retoriska bedyranden får tiden utvisa. Däremot vet vi nu att Trumps nye chefsstrateg heter Steve Bannon, känd för att stå bakom högerextrema sajten Breitbart. Han har också anklagats för att vara rasist och antisemit. En tolkning av utnämningen är att president Trump kan komma att göra slag i sak genom att sätta Bannon i en nyckelroll. ”En sådan här person är mycket farlig”, säger Mats Karlsson på Utrikespolitiska institutet till SVT Nyheter (2016-11-15) beträffande tillsättningen av Bannon.

Problemet är att vågorna redan sträcker sig långt utanför nordamerikanska kontinenten. De har redan befunnit sig på andra platser en längre tid men de riskerar nu att bli både högre och fler.

”Världens diktaturer applåderar” skriver Dagens Nyheters Michael Winiarski om Trumps seger (2016-11-09). Det är enkelt att förstå varför de gör det: Världens största demokrati vill nu införa hårdare tag och därmed – vilket ligger i sakens natur – skjuta frågorna kring mänskliga rättigheter åt sidan.

Legitimiteten kan inte bli tydligare. Risken är att allt fler börjar anamma en lägstanivå – eller ens bry sig om den – när normalitetens vittvätt breder ut sig i allt större omfattning: Vi behöver inte någon Genèvekonvention, vi behöver inte någon deklaration om mänskliga rättigheter, vi behöver inte några internationella domstolar och tribunaler.

Vi behöver inte heller titta på diktaturer i MENA regionen för att observera vågorna. Ser vi till vår del av världen har vi länder som Ungern och Polen, liksom Turkiet och Frankrike, där högerextremism, populism och nationalism i varierande kombination och omfattning redan bitit sig fast. Vi har Sverigedemokraterna och Storbritannien sitt UKIP.

Maciej Zaremba fångar i sin DN-artikel (2016-11-13) den förskjutning som nu sker. Tidigare har europeiska högerpopulister inte direkt kunnat utmana demokratiska värden utan snarare agerat utifrån de små stegens strategi. Det som nu hänt i USA är att Trump visat att man kan skjuta direkt på demokratins grundpelare utan att framstå som antidemokrat. Snarare tvärtom, menar Zaremba: ”fräckheten i angreppet vittnar om ärlighet och får populisten att framstå som folkets sanna vän. Han säger bara vad många tänker”.

Ytterligare konsekvenser vill vi inte veta av eftersom det kan innebära direkt katastrof för samhället och demokratin. ”Om du inte är oroad, rent av rädd, kanske du borde vara det”, skriver Staffan I. Lindberg, professor i statsvetenskap i SvD (2016-11-11) och varnar för att demokratiska länder kan bli diktaturer i den era vi nu befinner oss i.

Det är svårt att se in i framtiden men vi upplever vågorna här och nu. Det räcker och blir över.

Vi har samtidigt väldigt svårt att lära av historien. Och det faktum att internationella humanitära lagar inte skapats av rena tillfälligheter. Det är därför det hölls en Nürnbergrättegång efter andra världskriget, liksom krigsförbrytartribunaler efter inbördeskriget i Balkan och folkmorden i Rwanda.

I en biografi om tidigare generalsekreteraren i Förenta Nationerna, svensken Dag Hammarskiöld, hittar jag följande rader:

“Internationella institutioner som upprättats i katastrofernas kölvatten av idealiska eller upplysta skäl, har hittills tenderat att få göra tjänst mera som syndabockar för suveräna regeringars underlåtenhet att anpassa sig efter tidens realiteter.” (Brian Urquhart 1974, s 13)

Mänskliga rättigheter och Internationella institutioner stryker på foten i vågrörelsen och enskilda individer och grupper blir lätt till syndabockar och därmed legitima mål. Vi har sett det tidigare i historien och vi ser det nu:

Två HBTQ-personer som går hand i hand längs trottoaren riskerar att bli påhoppade och misshandlade, en kvinna kan bli torterad och våldtagen för att hon uttrycker sina åsikter och kräver frihet, ett barn som går till skolan kan bli gripen av militär, en journalist som kritiserar makthavarna kan bli mördad…

Nu återstår bara att se hur hårt och omfattande vågorna kommer att slå när de träffar oss.

About the Author

- Freelance Journalist.

Leave a comment

XHTML: You can use these html tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>