Mellanöstern och Nordafrika Tidningen
Published On: Tue, Jan 17th, 2017

Grannar med bosättningar – inte ett fritt val

I skuggan av storpolitiska händelser finns alltid enskilda individer som påverkas. Palestinier på det av Israel ockuperade Västbanken utgör  inte något undantag. Här är den militära närvaron och de israeliska bosättningarna en del av vardagen. Det påverkar alla palestinier, oavsett om du är bonde, företagare i stenhuggarbranschen eller liten skolpojke.

FN-resolution 2334 klubbades igenom den 23 december förra året, dagen före julafton. FN och det internationella samfundet levererade en julklapp som gav upphov till både jubel och raseri – beroende på var man nu positionerar sig när det gäller den här konflikten.

Julklappen var inte oväntad men den stora överraskningen var att den röstades igenom i säkerhetsrådet och att USA lade ner sin röst. Resolutionen kräver att Israel stoppar byggandet av bosättningar på ockuperad palestinsk mark, inte minst för att det strider mot internationell humanitär rätt och Fjärde Genèvekonventionen.

Reaktionerna från Israeliska regeringen lät inte vänta på sig: den avgående presidenten Barack Obama och utrikesminister John Kerry hamnade direkt i skottlinjen.

Från storpolitik till vardag

Några dagar senare höll utrikesminister Kerry ett tal  där han klargjorde sin syn på och vision för lösning på Israel och Palestinakonflikten. En av många punkter Kerry tog upp och behandlade var just de israeliska bosättningarna. De utgör ett hinder för fred och en två-statslösning, en palestinsk respektive israelisk stat sida vid sida, menade han, och framhöll att regeringen Netanyahus bosättarpolitik snarare leder mot en ohållbar en-statslösning.

Kerry framhöll också, förutom det faktum att mer än 500,000 bosättare återfinns på ockuperade palestinsk områden, att det är inte bara bosättningarna i sig som är problemet, utan att det hindrar det palestinska samhällets utveckling i stort.

Intill bosättningarna i Hebron H2. Israeliska soldater och palestinska pojkar. Bild: Erik Törnlund (2015).

I dagarna pågår en stor konferens i Paris med en mängd utrikesministrar där tanken är att få de två parterna i Israel och Palestinakonflikten att förhandla. Enligt många politiska kommentatorer är det inte en slump att mötet sker nu, några dagar innan Obama lämnar över presidentskapet till Trump som har en betydligt mer Israelvänlig hållning.

Vid sidan av den internationella storpolitiska scenen och koloniserande bosättare ryms samtidigt en palestinsk vardag. Och det finns inte något som tyder på att expansionen av bosättningar minskar eller att ockupationen blivit lindrigare på något sätt. Snarare tvärtom.

Nollsummespel och friktion

I och kring staden Betlehem, Palestina, fylls den palestinska vardagen med aktiviteter som i första anblick ter sig högst vanliga. Det handlar om att leka vid skolgården, driva företag i stenhuggarbranschen och odla jorden. En gemensam nämnare är att de alla erfar att leva intill israeliska bosättningar på ockuperad mark, en markyta som i palestinskt hänseende är relativt liten och som krymper.

Den som läser information från UNOCHAopt om Betlehemområdet (Betlehem Governorate) blir upplyst om att området täcker en yta på ungefär 660 km2, och att här lever ca 210 000 palestinier och mer än 100 000 bosättare fördelade på 19 bosättningar.

Den israeliska bosättningen Har Homa, strax norr om Betlehem. Bild: Erik Törnlund (2016).

Ungefär 85 procent av ytan utgörs av det som kallas area C och som står under full kontroll av Israel. Det är framförallt här bosättningarna återfinns. De kvarstående 15 procenten är palestinskt kontrollerat (area A) och det är här den absoluta merparten av palestinierna bor (endast ca 6 000 palestinier bor i area C).

Det här är ett nollsummespel. Bara en kan vinna genom att den andre förlorar. Ockupationen och expansionen av israeliska bosättningar sker på bekostnad av palestinska mark. Det finns inte någon ”tom” mark att bygga på och det är därför bosättningarna ses som ett hinder för både fred och en två-statslösning.

Och det är därför den palestinska vardagen är fylld med de friktioner som ockupationens nollsummespel och bosättarexpansionen innebär.

Skjuten i benet

– Det är tråkigt i skolan men matematik är kul, att spela fotboll är roligast, berättar den 10-årige palestinska pojken. Jag väljer att kalla honom Hammad.

Han sitter uppflugen i familjens TV-soffa. Runt vaden på vänster ben har Hammad ett bandage där den gummiförklädda metallkulan träffade. Det inträffade två dagar tidigare i det palestinska samhället Al-Kadher, strax väster om Betlehem, och vid Hammads skolgård: en israelisk militärjeep med ena rutan nedfälld passerade, det small till och han träffades.

Strax innan jag träffar Hammad besöker jag hans skola och pratar med några av lärarna. Vi sitter i ett lärarrum och de berättade vad som hände.  Inte så långt från skolan passerade just den här dagen ett tävlingslopp bestående av israeliska bosättare. Sträckan som det tävlades efter gick mellan bosättningskomplexet Gush Etzion och Jerusalem.

Innebär expansionen inte en direkt fysisk övertagande resulterar den åtminstone i att även kringliggande områden berörs. Som i det här fallet Hammads skola.

Hammads vänstra vadben. Bild: Erik Törnlund (2016).

Det var sannolikt därför israeliska militären ökade sin närvaro kring den palestinska skolan. Redan klockan halvåtta på morgonen besköts skolgården med tårgas och ljudgranater, berättar lärarna för mig. De kallar det ”The Marathon Effect”. Uttrycket “friktion” skulle funka nog så bra som synonym.

Hammad virar av sitt bandage och visar där kulan träffade. Jag böjer mig fram och ser att det röda såret har märket av en sådan där gummikula som är rund, avlång och har raka ändar (den får mig att associera till lakritsgodis).

Hammads föräldrar sitter med under samtalet, liksom några internationella ekumeniska följeslagare från EAPPI som också frågar och antecknar. I slutet av samtalet ställer Hammads pappa frågan:

– Vad kommer att hända med det ni skriver och rapporterar?

Den kommer att rapporteras vidare till UNICEF och UNOCHA, två av FN:s organisationer verksamma på ockuperat område, blir svaret.

Jag skulle kunna lägga till att det dystra faktumet är att sonens nämnda erfarenhet av ockupationen främst kommer att bli en pinne i statistiken men jag gör det inte.

Hammads pappa tycks själv sitta inne med det svaret.

Skoldagen är slut vid Al-Kadher. Bild: Erik Törnlund (2016).

Människor i rapporter och statistik, cirkel- och stapeldiagram. Den kvantitativa redogörelsen för friktionen som föds av militär ockupation och bosättarpolitik. I en annan FN-rapport hittar jag en plats för Hammad i statistiken. Under 2015 skadades drygt 13 000 palestinier av olika vapen på ockuperade områden: 15 procent av skarp ammunition, 56 procent av tårgas och 24 procent av gummikulor.

Det är i den sistnämnda kategorin Hammed kommer att hamna i nästa upplaga av rapporten.

Beslagtagna maskiner

En annan plats, inte långt från Al-Khader, en annan eftermiddag. Vi sitter inne i det lilla kontoret, en av många trailerliknande byggnaderna vid det stora stenbrottet som ligger inklämt mellan det palestinska samhället Beit Fajjar och den israeliska bosättningen Migdal Oz.

Jag tror aldrig att jag sett så mycket stendamm blandat med dieselrök på en och samma gång. Det både ligger och virvlar omkring överallt och jag tänker på silikos (stendammslunga).

– Jag förlorar en miljon shekel [motsvarande drygt två miljoner svenska kronor] om dagen och inkomster för femtio arbetare med familjer, varje dag!

Bild: Erik Törnlund (2016).

Han är så förbannad att han nästan skakar där han sitter i en av fåtöljerna, företagaren i stenhuggarbranschen. Vi träffas på kontoret efter att ha sett hur israeliska armén lyfter upp och transporterar bort tre bulldozrar, liksom något som ser ut som en generator av något slag som sitter på en vagn.

– För att få tillbaks maskinerna måste jag betala sextio tusen shekel per bulldozer och de står nu någonstans på Gush Etzion.

Återigen detta bosättarkomplex. Här ryms ett stort antal bosättningar och de har namn som Rosh Zurim, Allon Shevut och Bat Ayin.

Han visar upp dokumentet som israeliska myndigheten skrivit ut åt honom och som säger att materialet är beslagtaget. Bredvid mig sitter en kvinnlig palestinsk fältarbetare som tillhör israeliska medborgarrättsrörelsen B’Tselem. Hon läser dokumentet noga.

Stenbrottet är stort och flera företag arbetar här. Vår företagare är emellertid den ende som drabbats av tilltaget.

Bild: Erik Törnlund (2016).

– De lämnar inte ens en förklaring till varför de tagit maskinerna, jag äger marken, fortsätter han.

Men det här är Vilda Västen på Västbanken och här bryts åtskilliga internationella lagar som återges i Fjärde Genevekonventionen. En närmare titt på kartan över det fragmenterade Västbanken och Betlehem och jag ser att företagaren i stenhuggarbranschen befinner sig vid gränsen mellan palestinskt respektive israeliskt kontrollerat område. Friktion och nollsummespel med andra ord.

– Det är en långsam erövring, de vill inte att vi ska vara här, svarar han och suckar.

Ett demolerat skjul

– Vattentillgången är bra och här vill jag bygga ett litet paradis, berättar Mahammed, som jag väljer att kalla honom, och visar oss sin plantering.

Han fortsätter att peka på platsen där han tänker uppföra en kycklingfarm. Strax innan har vi passerat den egentliga anledningen till besöket. Det demolerade skjulet.

Tidigare idag, klockan åtta på morgon kom israelisk militär hit i sällskap av med en grävskopa. Av skjulet på ungefär 15 kvadratmeter blev det snabbt en hög trävirke och förvriden korrugerad plåt.

Bild: Erik Törnlund (2016).

Ockupationsmakten menade, enligt det egenmäktigt uppsatta regelverket, att Mahammad saknade bygglov.

Mahammads mark ligger mellan en expanderande israelisk bosättning som heter Efrata, även det en del av bosättarkomplexet Gush Etzion, och en så kallad utpost – förstadiet till en bosättning – på en liten kulle. Deras tält och bevakningstorn syns tydligt.

Jag erinrar mig om den förre och numera framlidne israeliska premiärministern Ariel Sharons uttalade om att ta alla toppar i besittning:

”Alla måste framåt, springa och ta så många bergstoppar som de kan för att utvidga bosättningarna eftersom allt vi tar nu kommer att förbli vårt … Allt vi inte tar kommer att tillfalla dem [palestinierna].”

Bortanför kullen med tältet och tornet den ligger bosättningen Teqoa på en annan kulle, och bortanför den i sin tur bosättningen Nogedim. De ligger på rad likt expansionens noder. Däremellan återfinns palestinsk mark som krymper i motsvarande grad. Nollsummespelet realiserat, och så där fysiskt närvarande som det bara går att uppleva när man står mitt i det.

– Jag ska bygga upp skjulet igen, det skyddar mot sol och regn, och jag ska plantera nya olivträd, säger Mahammad där vi står i skuggan av några pinjeträd.

När vinden ligger rätt – i riktning från bosättningen Efrata – kan jag samtidigt höra det rytmiska ljudet från pålningsmaskinen och bygget med fler hus i bosättningskomplexet. Takten är lika tydlig som den känns förutbestämd och oåterkallelig.

About the Author

- Freelance Journalist.