Mellanöstern och Nordafrika Tidningen
Published On: tis, Apr 21st, 2015

Hur länge kan Turkiet spjärna emot sanningen?

När hundraårsminnet av folkmordet på armenier, assyrier och greker nu högtidlighålls världen över tar Turkiet igen till brösttoner, denna gång mot bland annat påven som tog det farliga ordet ”folkmord” i sin mun. Men hur länge kan den turkiska regeringen spjärna emot sanningen?

När första världskriget slutade i turkiskt nederlag övertogs styret i det osmanska riket av krafter som var fientliga till det ungturkiska partiet som hade styrt landet under världskriget och folkmordet. De nya makthavarna ville ställa de skyldiga till svars, vilket också skedde. De högsta ledarna bland ungturkarna dömdes till döden, de flesta i sin frånvaro, men tre personer som var centrala i övergreppen mot rikets kristna befolkning avrättades.

Det tog dock inte lång tid innan Mustafa Kemal Atatürk och hans nationalistiska rörelse övertog makten. I den fanns många personer, inte minst inom den militära ledningen, som hade ett förflutet i den ungturkiska rörelsen. Trots att Atatürk i ett berömt uttalande medgav att 800 000 armenier hade dödats och kallade det en ”skamlig handling” blev det snart en annan version som utgjorde den officiella sanningen.

Turkiets ståndpunkt gällande folkmordet har gått – vilket Maria Karlsson nyligen visat i en doktorsavhandling vid Lunds Universitet – från att vara hård (”ingenting inträffade”) till mjuk (”hemska saker inträffade, men…”). Nu handlar det mer om banalisering, rationalisering och relativisering än om absolut förnekelse.

Länge var det tabu att tala om folkmordet i Turkiet, vilket intellektuella som Orhan Pamuk, Ragip Zarakolu och Hrant Dink har fått känna av. Under senare år har diskussionen blivit friare bland landets intelligentia, men samtidigt har den långvarige premiärministern och nuvarande president Recep Tayyip Erdoğan utvecklats till en Putinliknande autokrat som vill strypa all kritisk diskussion.

Blomster till heder av offren för det armeniska folkmordet pryder minnesplatsen Tsitsernakaberd i Jerevan, Armenien.

Blomster till heder av offren för det armeniska folkmordet pryder minnesplatsen Tsitsernakaberd i Jerevan, Armenien.

Idag går det att ordna vetenskapliga konferenser om folkmordet och böcker som kallar det som inträffat för just folkmord finns till försäljning. Det paradoxala är dock, vilket journalisten och människorättsaktivisten Orhan Kemal Cengiz nyligen framhållit, att samtidigt som regeringen tillåter en öppnare hållning i civilsamhället är den lika absolut i sitt förnekande och ger order åt turkiska ambassader världen över att argumentera för den officiella turkiska versionen.

Nu närmar sig hundraårsminnet och det går lätt att se hur desperat den turkiska ledningen är. Genom att flytta firandet av striden vid Gallipoli till den 22-24 april – normalt hålls det den 18 mars – har man försökt konkurrera om uppmärksamheten, men så trädde en populär argentinsk påve fram och frågan blev återigen högaktuell i media.

Turkiets reaktion på påvens tal är typiskt; man markerar kraftigt, men efter en kort tid blir det ”business-as-usual”. Istället skapar man, två veckor innan hundraårsminnet, massmedial uppmärksamhet kring frågan och inifrån Turkiet hörs intressanta röster.

Ehyen Mahçupyan, rådgivare till premiärminister Ahmet Davutoğlu, hävdade att det som bör ifrågasättas inte är folkmordet i sig utan den hundraåriga förnekelsen av det: ”Om vi accepterar att det som inträffade i Bosnien och i Afrika var folkmord är det omöjligt att inte kalla det som hände armenierna år 1915 för folkmord”. Mahçupyan var den första nära rådgivaren till premiärministern av armeniskt ursprung. Efter sitt uttalande blev han tvungen att avgå, officiellt för att han blev pensionerad.

Den i USA verksamme professorn och flitige Turkietkommentatorn Ömer Taşpinar menar att den turkiska regeringens fumliga försök att, med sitt Gallipoli-utspel, överskugga hundraårsminnet är dömt att misslyckas. Han understryker att Turkiet har utvecklats till en stor och stark nation och att försöken att framställa landet som ett utsatt offer för europeiska stormakter är dödfött: ”Det spelar ingen roll hur mycket Turkiet försöker kidnappa den 24 april med sin egna agenda. Den dagen kommer i år att minnas av statsmän i Jerevan som hundraårsdagen för det armeniska folkmordet”.

I sina fördömanden av påvens uttalande spelar turkiska politiker på kända strängar då de ser det hela som ett uttryck för en antimuslimsk och Turkiet-fientlig agenda. Att alla politiker, intellektuella och religiösa ledare som vädjat till Turkiet om att ta ansvar för sin historia skulle drivas av så primitiva drivkrafter är ett påstående som faller på sin egen orimlighet.

I själva verket kan det vara precis tvärtom; de som hoppas på en turkisk omorientering i denna fråga gör det av omsorg för Turkiet. Förra veckan deklarerade en talesman för Vita Huset att ett fullständigt, ärligt och rättvist erkännande av fakta i denna fråga tjänar allas intressen, även Turkiets.

Länder som förmår konfrontera de mörkare sidorna av sin historia mår bra av det. De blir starkare och vinner mer respekt. Det är bara att se på Tyskland för att inse detta.

 

About the Author

- Svante Lundgren är docent samt utbildnings- och publikationsansvarig på Assyriska Riksförbundet. Författare av "Hundra år av tveksamhet. Osmanska folkmordet på kristna minoriteter och Sveriges reaktion" (Tigris Press, 2015).

Leave a comment

XHTML: You can use these html tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>