Mellanöstern och Nordafrika Tidningen
Published On: Mon, Jan 31st, 2022

Hur ockupationen av Palestina smittar av sig på Israel

Verktygen för att möjliggöra den israeliska ockupationen av Västbanken är många men är inte enbart begränsade till palestinskt territorium. Allteftersom de normaliseras av den breda massan kan samma instrument användas även mot israeliska medborgare. Markstöld och skjutningar av demonstranter kan ge en fingervisning om vart Israel är på väg.

Simcha brukar jorden på den kibbutz han är född och levt hela livet men är orolig över vart Israel är på väg.

Första gången jag besökte kibbutz* Nachshonim var jag åtta år gammal. Den lilla byn är omgärdad av taggtråd och farbror Simcha var en av dem som var ansvariga för vakthavandet om nätterna. Glock-pistolen brukade ligga på bordet framför tv:n när vi tittade på tennis innan det var dags för Simcha att bege sig ner till vaktskjulet vid kibbutzens infart. Ibland följde vi med ner och tittade på tv och åt choklad i skjulet till långt inpå småtimmarna. Det var här bland kouppfödare, jordbruksarbetare och mekaniker som jag lärde känna Israel. 

Som liten var Simcha en av mina stora förebilder. Tintin och Huckleberry Finn kunde slänga sig i väggen. Simcha berättade historier om hur hans patrull åkte vilse med sin pansarvagn i Sinaiöknen under Sexdagarskriget 1967. Han skrattade åt det, men min bror, mina kusiner och jag satt med klotrunda ögon och öronen på helspänn. Det fanns inga drag av självhävdande i hans historier, bara en naturlig del av hans generations verklighet. Slåss eller gå under. 

Men, trots att han såg sig själv som en patriot, var han bekymrad över den väg Israel hade tagit politiskt. Den militära kampen handlade inte längre om överlevnad enligt honom. Jag minns en diskussion under sommaren 2001, när Simcha och flertalet andra av Nachshonims invånare kritiserade den nytillträdde premiärministern Ariel Sharon. Ett år tidigare hade Sharon bestigit tempelberget, en handling som utgjort startskottet på Al-Aqsa intifadan

Men det är inte enbart på grund av minnena eller för att visa på komplexiteten och nyanserna i det israeliska samhället som jag skriver om Nachshonim. Jag skriver på grund av den insikt jag fick när jag återvände dit under sommaren 2019. Jag kom med bussen från Jerusalem. Tidigt samma morgon hade jag lämnat Yanoun (där jag var stationerad med Ekumeniska följeslagarprogrammet), blivit avsläppt av min palestinske kontakt vid Kfar Tapuach-korsningen och tagit en av de palestinska bussarna till Jerusalem (ja, palestinier och israeler har olika busshållplatser). Jag talar med en äldre man på en blandning av knagglig arabiska och engelska om hur bosättarna sakta men säkert tar över landet som tidigare tillhört de palestinska byarna. Mannen säger till mig att jag borde komma tillbaka igen om tio år.

– Då kommer du verkligen att se skillnaden. Du kommer att se hur vi förlorar vårt land steg för steg, säger han.

Samma kväll dricker jag te med Simcha i Nachshonim. Vi kommer snabbt in på politik och Simcha klagar över att kibbutzen kanske kommer bli av med stora delar av sina åkermarker för att möjliggöra utbyggnaden av El’ad, en judisk religiös stad som grundades 1998. Redan på busshållplatsen slås jag av hur mycket El’ad har växt sedan jag sett staden två år tidigare. När jag hör Simchas beskrivning av situationen sätter jag nästan teet i halsen. 

– Om tio-tjugo år kommer all vår mark antagligen tillhöra El’ad , menar Simcha.

Likheterna mellan vad som sker på Västbanken och i Israel är inte bara markstöld. I juli 2019 sköts Solomon Tekah, en ung etiopisk judisk man, till döds utanför Haifa. Etiopiska judar över hela Israel demonstrerade, vilket ledde till upplopp och sammandrabbningar med polis. Hur många gånger har jag inte sett samma sak ske på Västbanken. Det som var slående var dock sättet på vilket de etiopiska demonstranterna beskrevs i israelisk media. Demonstranterna kallades för “djur”, något som palestinier kallats vid flera tillfällen

– Det som görs mot palestinierna kommer inte att stanna där, säger Simcha. På sikt kommer samma metoder att användas mot alla som motsätter sig samhällsordningen. Just nu ser det ut som att vi går mot en högerpolitik som grundar sig på rädsla och populism.

Israel ses ofta som en sekulär framgångssaga. Regnbågsparader i Tel Aviv och bilden av kvinnor som gör militärtjänstgöring är dock inte hela sanningen. Istället har Israel som land blivit alltmer konservativt och religiöst i takt med att israeliska partier på vänsterkanten misslyckats med att försäkra sina väljare om att de kommer att kunna garantera landets trygghet. Den marginaliserade vänster som finns kvar i Israel är medveten om sin egen svaghet. Under demonstrationerna är de oroande få. De var fler förr berättar de som varit med längre. Nu är prioriteringarna bland de flesta annorlunda. Skatter, tillgången till bostäder och framförallt säkerhet ses som det viktigaste. 

*Kibbutzer är israeliska jordbrukskollektiv som historiskt har en stark koppling till Israels arbetarparti.  För mer information se här

About the Author

- Carl besökte Palestina och Israel för första gången som åttaåring när han vistades på kibbutz Nachshonim utanför Tel Aviv. Sedan dess har han återvänt som volontär på kibbutz Neot Semadar i Negevöknen, som student på Hebrew University of Jerusalem och som ekumenisk följeslagare i Yanoun, Tulkarm och Jerusalem. För närvarande jobbar Carl med policyanalys i Stockholm.