Mellanöstern och Nordafrika Tidningen
Published On: Mon, Jun 8th, 2015

Icke-mäns plats inom Storbritanniens Mellanösternstudier

Denna vecka meddelades det att för första gången sedan universitetet grundades för 900 år sedan får nu Oxford University en rektor som inte är en vit man. Louise Richardson, expert på terrorism, utbildad vid Harvard University där hon också arbetat i 20 år, och nuvarande rektor för University of St Andrews i Skottland, blir det som tar över efter Andrew Hamilton som istället övertar ledarskapet vid New York University.

Detta är självklart glädjande nyheter, men förhoppningsvis är det inte någonting som stannar där. Oxford är nämligen en gammal institution, länge driven av och för män, och detta tar lång tid att bryta. På många håll krävs fortsatt förnyelse, detta inte minst inom Mellanösternstudier.

Bara män på Oxfords Mellanösterncentrum

Louise Richardson, ny rektor för Oxfords universitet (foto: Alan Richardson).

Louise Richardson, ny rektor för Oxfords universitet (foto: Alan Richardson).

Forskning och undervisning om Mellanöstern på Oxford University drivs främst inom två separata entiteter, på grund av universitetets kollegiesystem. Delvis finns Faculty of Oriental Studies, varigenom merparten av undervisningen organiseras. Det är de som har hand om kurser och program inom Islamologi och Islamiska Världsstudier, Hebreiska och Judaistik, Egyptologi och Assyriologi, Sydasiatiska och Östasiatiska studier, med mera.

Vid Oxford finns också Middle East Centre vid St Antony’s College, ett av universitetets 38 colleges. Här bedrivs forskning om Mellanöstern, men forskarna kan också agera rådgivare och handledare åt studenter inom Mellanösternsstudier.

Det finns ett problem med båda dessa institutioner. De är båda tydligt mansdominerade. Av de 17 professorer på fakulteten som sysslar med Arabiska, Persiska eller Turkiska språk och kulturer, är endast fyra av dem icke-män. Middle East Centre, å sin sida, har 15 akademiska positioner, inberäknat gästprofessorer och emeritus, varav inte en enda hålls av en icke-man. Däremot har centret fyra administrativa medarbetare, alla kvinnor. När jag tänker mig denna arbetsplats är nog TV-serien Mad Men det första som kommer till tankarna.

Problem på flera universitet och organisationer

Oxford är dock inte ensamt om detta, det är ett problem som återfinns på många prestigefyllda universitet och organisationer som sysslar med Mellanösternsstudier. Cambridge University, till exempel, har på sitt Faculty of Asian and Middle Eastern Studies en styrelse med fem professorer, alla män. Undervisningen av Arabiska och Persiska språk och kulturer bedrivs av fyra professorer, och även där är alla män.

London Middle East Institute (LMEI), baserat vid School of Oriental and African Studies (en del av University of London) är ett annat prestigefyllt forskningscentrum, och trots att LMEI ofta ses som mer modernt och liberalt än andra institutioner, så ser situationen ungefär likadan ut. De har en styrelse på nio personer, varav tre är icke-män, och en rådgivande styrelse bestående av ambassadörer, politiker och akademiker, där endast tre av tretton är icke-män.

Den brittiska organisationen för Mellanösternsstudier, British Society for Middle Eastern Studies (BRISMES) har en styrelse med fem av arton icke-män, och deras akademiska tidskrift, British Journal of Middle Eastern Studies, har en redaktion med fyra av sjutton icke-män.

St Antony's College, där Oxfords Middle East Centre huserar. I förgrunden ett träd som representerar mångfald (Bild: Janet McKnight / Sascia Däumichen)

St Antony’s College, där Oxfords Middle East Centre huserar. I förgrunden ett träd som representerar mångfald (Bild: Janet McKnight / Sascia Däumichen)

Undantaget som bekräftar regeln

Det finns självklart undantag. London School of Economics and Political Science (LSE), har även de ett Middle East Centre, med tolv personer anställda, varav åtta är icke-män. Utav deras åtta gästprofessorer och fellows är fem icke-män. Detta är glädjande, kanske främst för att LSE har satsat på en ledarroll inom Mellanösternstudier, och i år står värd för BRISMES årliga konferens, som dessutom hålls tillsammans med deras Europeiska paraplyorganisation, EURAMES. Med detta visar LSE också att de verkligen är en institution för framtidens Mellanösternforskning.

Fler universitet, organisationer och forskningscentra borde följa LSE:s exempel. Jag hoppas att tillträdandet av en icke-man som rektor för Oxford University också leder till förändring inom akademin i stort, och detta för akademins skull. Forskning och undervisning kräver en variation av perspektiv och erfarenheter som informerar den kunskap som produceras. Därför är det oroväckande att så många välansedda universitet i hög utsträckning utesluter icke-män.

En inkluderande akademi leder till en blomstrande kunskapsvärld och en utveckling för forskningen. Det bör ligga i vårt intresse, för oss som intresserar oss för Mellanösternfrågor, att jobba för inkludering på riktigt! Låt oss därför hoppas på att Louise Richardson kan verka för en sådan förändring, och låt oss fortsätta kräva den förändringen oavsett.

About the Author

- Contributor and co-founder of MENAtidningen.se, and former Director of Studies for Middle Eastern Studies at Stockholm University. Graduate student at the University of Cambridge, researching feminist activism in Saudi Arabia and Egypt. Mostly writes about Arab media, gender, politics and popular culture.

Leave a comment

XHTML: You can use these html tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>