Mellanöstern och Nordafrika Tidningen
Published On: Wed, Dec 17th, 2014

Ingen integrationsminister, bra för integrationen!

Stefan01Den tredje oktober, 2014, presenterade statsminister Stefan Löfven (S) sin regering. I den ingick för första gången sedan 1996 ingen integrationsminister. Vissa har kallat det “anmärkningsvärt”, och kritiserat beslutet, medan andra har hyllat det. Jag menar att postens avskaffande, hur paradoxalt det än må låta, är bra för integrationen.

I augusti 2009 stod jag tillsammans med Sara Yazdanfar, numera förbundsstyrelseledamot för Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund (SSU), inne på Uppsala Konsert och Kongress och diskuterade varför Stockholms Läns SSU-distrikt ville slopa integrationspolitiken så som den då såg ut. Kanske kunde vi inte förklara oss tillräckligt väl, kanske hade vi själva inte riktigt utvecklat våra idéer men oavsett varför så möttes vi av mycket motstånd och under min tid inom SSU förändrades inget. Inte långt senare lämnade jag partipolitiken, men denna fråga fortsatte att debatteras, och jag kan bara anta att Yazdanfar och andra från Stockholms län till slut lyckades få gehör, då statsminister Stefan Löfven inte tillsatte någon integrationsminister i sin regering. Och medan Roger Haddad (FP) Twittrar (03/10-14) om att det är “ytterst allvarligt” att ta bort posten, “med tanke på SD:s ökade stöd”, så menar jag att det är just för att motverka segregation som det var ett bra beslut.

Sveriges regering har idag 24 ministrar inklusive statsministern. Detta innefattar till exempel socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S), utbildningsminister Gustav Fridolin (MP), och arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S). Dessa har klara och tydliga arbetsområden och jobbar för hela Sveriges befolkning. Detta gäller inte en integrationsminister. En integrationsminister jobbar endast för en del av Sveriges befolkning, på ett sätt som snarare segregerar än något annat. Problem i Rinkeby eller Rosengård beskrivs som Rinkebyproblem och Rosengårdsproblem, och förskjuts till integrationsministerns bord. Med denna syn på integrationspolitik förskjuts problemet bort från “vårt” samhälle och vi får två olika verkligheter. Finns det problem på arbetsmarknaden, som hög arbetslöshet i dessa områden, då ses det ändå inte som ett arbetsmarknadsproblem utan som ett integrationsproblem. Finns det ojämlik tillgång till utbildning, då ses det ändå inte som ett utbildningsproblem utan som ett integrationsproblem. Detsamma gäller ju självklart inte om det är Täbyproblem. Det innebär alltså att vi har 24 ministrar som var och en sysslar med sin expertis, och gemensamt jobbar för en del av Sverige (läs: inte Rinkeby eller Rosengård). Sen har vi en ensam, “allt-i-allo” minister som sysslar med dessa “problemområden.”

Vissa menar att regeringen “gömmer undan” integrationsfrågorna. Faktum är att det är tvärtom, de integreras. Vi har bara ett Sverige, där vi alla lever. Visst finns det olika förutsättningar för olika människor och olika levnadsförhållanden på olika platser i landet, men just därför så bör alla Sveriges ministrar jobba för hela Sverige, för hela befolkningen. Kawa Zolfagary från Genusfolket skrev bra om detta (03/10-14):

“När Peter Mangs mördade människor som ser ut som jag så var det integrationsminister Ullenhag som åkte ner till Malmö. Det var alltså ett integrationsproblem att någon mördade personer med mörkare hud- och hårfärg. Inte ett problem för rättsväsende och polis.”

Andra, som till exempel SvD:s Sanna Rayman (03/10-14), har kritiserat beslutet med frågan om vart ansvaret ska hamna? Med en statsbudget som lägger cirka 10 miljarder specifikt till integration är det inte rimligt att det saknas styrning, menar Rayman. Men sedan påpekas det att den största delen av denna budget är kommunersättning för service till nyanlända, det vill säga något som ganska tydligt är inom migrationsministerns ansvar. Den näst största delen handlar även det om nyanlända; etableringsersättning. Andra delar tas inte upp av Sanna Rayman, och det verkar glömmas att det som förut sköttes av integrationsministern inte enbart handlade om nyanlända. Det handlade om trångboddhet och arbetslöshet hos människor som bott större delen av sitt liv i Sverige. Detta är något som alldeles självklart bör skötas av en bostadsminister eller arbetsmarknadsminister. De har redan sina ansvarsområden, och jag litar på att de jobbar för hela Sverige.

Istället för att Husby får en enskild minister som kommer på besök efter upplopp, bör alla Sveriges ministrar ta ansvar. Husby ska tillhöra allas upptagningsområde, precis som Täby och Lidingö. Det är inte rimligt att en enda person bär ansvar för vad som borde vara allas. På så sätt sopas Husbys problem undan, de kallas integrationsproblem, och så kan de andra ministrarna med gott samvete fortsätta jobba för resten av Sverige. Det har uppenbarligen inte fungerat. Roger Haddad (FP) säger själv till Dagens Samhälle (03/10-14) att integrationspolitiken har havererat. Varför är det då negativt att regeringen tar sig an den i gemensam trupp?

Jag menar att det är positivt att hela regeringen väljer att ta ansvar för hela Sverige. Därför är det bra att vi inte längre har en integrationsminister.

 

About the Author

- Contributor and co-founder of MENAtidningen.se, and former Director of Studies for Middle Eastern Studies at Stockholm University. Graduate student at the University of Cambridge, researching feminist activism in Saudi Arabia and Egypt. Mostly writes about Arab media, gender, politics and popular culture.

Leave a comment

XHTML: You can use these html tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>