Mellanöstern och Nordafrika Tidningen
Published On: Sun, Nov 1st, 2015

Knivterror och ockupationsförnekelse

Jerusalem präglas av våld och terror. Det är samtidigt inte några isolerade händelser. Ockuperade Västbanken påverkas nämligen av än mer oroligheter. Och det är vid det här laget inte något obekant, tvärtom. 

Vi kan definitivt avskriva slumpen. Våldet följer ett mönster.

Hitintills har elva israeler mist livet i olika terrordåd under oktober månad, antalet skadade uppgår till cirka 70 personer. Drygt 20 palestinska gärningsmän har skjutits ihjäl i samband med dåden, av vilka de flesta utförts med kniv.

Samtidigt måste vi se till vad som händer på ockuperade Västbanken. Fram tills nu har ungefär 50 palestinier, varav en handfull minderåriga, dödats vid olika konfrontationer med israeliska armén och bosättare. Många i samband med knivattacker. Nästan 6 000 palestinier har skadats.

Mellan 13-19 oktober rapporterades 29 döda och cirka 4 400 skadade runt om på ockuperade Västbanken, enligt FN. Det är de högsta siffrorna sedan motsvarande period 2005 och direkt anmärkningsvärt.

Det är samtidigt händelser och platser som inte får motsvarande medial uppmärksamhet, åtminstone inte i den svenska TT- baserade nyhetsrapporteringen.

Vi måste därför se till platsen och rummet. Våld föds nämligen inte i ett vacuum. Våld ska relateras till omgivande förhållanden och villkor, inte till ett syrefritt utrymme.

Foto: Erik Törnlund (2015).

Foto: Erik Törnlund (2015).

En titt över östra Jerusalem

Anita Goldman skrev i DN häromveckan att vi måste se konflikten i ett politiskt perspektiv, hur de socioekonomiska förhållandena ser ut för framförallt palestinierna.

De heliga platserna har blivit en allt starkare symbol för Israel och Palestinakonflikten. Det bidrar till mer extremism hos båda parter, framhåller hon, och menar att nyhetsrapporteringen under pågående oroligheter har befäst den bilden.

Israel erövrade östra Jerusalem under sexdagarskriget 1967. Det internationella samfundet gör gällande att östra Jerusalem är en del av det ockuperade Västbanken. Palestinier som lever här är inte israeliska medborgare utan har permanent uppehållstillstånd. Därför kan de inte rösta i nationella demokratiska val.

Jerusalem har ungefär 800 000 invånare, cirka 40 procent är palestinier och lever i östra Jerusalem. Här präglas tillvaron av fattigdom och överbefolkning. Åtta av tio palestinska barn växer upp i familjer som lever i fattigdom.

Foto: Erik Törnlund (2015).

Stadsdelen Silwan, östra Jerusalem. Foto: Erik Törnlund (2015).

Invånarna i östra Jerusalem bidrar samtidigt till drygt 40 procent av skatteintäkterna i hela Jerusalem, men endast uppskattningsvis tio procent kommer palestinierna till godo.

Det är därför östra Jerusalem kännetecknas av trångboddhet, dåligt bygga och underhållna flerfamiljshus, sophämtning som har mer att önska, dåliga avlopp och begränsade vattentillgångar, ett belastat el- och telefonnät, liksom brist på ungefär 2000 klassrum.

Krympande utrymme

För gäster, som aldrig tidigare varit i Jerusalem, brukar jag säga att de får gärna ropa till om de lyckas upptäcka en byggkran i östra delen, om det inte är frågan om byggande på en bosättning vill säga.

Drygt en tredjedel av östra Jerusalems yta är direkt fysiskt ockuperat, ungefär 200 000 israeliska bosättare bor här. Samtidigt är bara en tiondel av ytan upplåten åt palestinier att bygga, av vilket det mesta redan byggts.

Den palestinska trångboddheten är uttalad.  Att bygga ut sitt hus är svårt eftersom det ges ytterst få byggnadslov. De flesta bygger i alla fall och riskerar demolering. Ungefär 90 000 palestinier – det vill säga nära en tredjedel – lever därför med rivningskontrakt.

Ett hundratal palestinier lever under direkt hot om att vräkas från sina egna hem för att ge plats åt israeliska bosättningar. Det är gäller framförallt områdena Silwan, Sheikh Jarrah och Gamla stan.

Allt detta hjälper knappast till att dämpa en redan existerande frustration och maktlöshet.

Det stavas o-c-k-u-p-a-t-i-o-n

Första veckan efter det första knivdådet och när oroligheterna började accelerera, skrev Amira Hass i israeliska Haaretz: ”Unga palestinier går inte ut för att mörda judar för att de är judar, utan för att vi är deras ockupanter.”

Att oroligheter och våld förekommer i både östra Jerusalem och Västbanken är begripligt. Det är svårt att bortse ifrån ockupationen på de två platserna: det handlar om förtryck och förnedring.

Den stora skillnaden mellan platserna är emellertid att sistnämnda präglas av en mer uttalad ockupation med bosättarvåld och markkonfiskering, ett rörelsebegränsat liv bakom en mur, militära lagar och än mer brutalitet från israelisk militär.

Stenkastare i Betlehem.Foto: Erik Törnlund (2015).

Stenkastare i Betlehem.Foto: Erik Törnlund (2015).

Den israeliska skribenten Gideon Levy uttrycker situationen med att till och med Mahatma Gandhi hade kunna förstå orsakerna till de palestinska våldsdåden, frågan är snarare varför de inte bryter ut oftare? Och man nämner inte med ett ord ockupationen, framhåller Levy, och avslutar:

”När unga människor dödar bosättare, kastar brandbomber på soldaterna eller kastar stenar på israelerna, är detta bakgrunden. Du behöver en hel del tröghet, okunnighet, nationalism och arrogans – eller allt tillsammans – för att ignorera detta.”

När rädslan för döden upphört

Den israeliska försvarsmaktens stabschef hävdade tidigare i år att den farligaste fienden var Hizbollah i Libanon, men att konflikter i första hand riskerade att bryta ut med palestinier. Samtidigt var det ingen som vare sig förstod eller förutsåg att det var palestinska ungdomar i östra Jerusalem som tog till dödligt våld:

”Och de gör detta medvetna om att de med goda chanser kommer att skjutas ihjäl inom någon minut, svingandes en kniv.”, skriver israelen Amos Harel (Haaretz).

Det ligger snubblande nära det som Rober Fisk skriver i ”Det stora kriget för mänskligheten” (2007):

”När ett ockuperat folk inte längre är rädda för döden är ockupanten dödsdömd. När en man eller en kvinna inte längre är rädd kan man inte skrämma dem igen. Skräck är inte en produkt som kan sprutas in i en befolkning igen genom en ny invasion eller hårdare behandling eller flygangrepp eller murar eller tortyr.”

Det skrevs i skenet av krigen och självmordsbombningarna i Libanon, Irak och, inte minst, Andra Intifadan. Det var då israeliska lokalbussar i västra Jerusalem sprängdes i luften av palestinska självmordsbombare.

Det är ungefär som nu, fast det är andra metoder och tillhyggen. Förra hösten var det bilar som rammade folk, nu är det knivar som används. Frågan är vad som använts vid nästa motsvarande våldsvåg?

Att uppfinna hjulet, igen

– Så här har det varit hela min uppväxt och mitt vuxna liv, oroligheter kommer och går, nästan vart och vartannat år, berättade en palestinier i 40-årsåldern från östra Jerusalem för mig, strax efter det att oroligheterna inletts.

Om ockupationsförnekelse är konstant är åtgärderna för att motverka våldsdåden här i Jerusalem repetitiva. För två veckor sedan sattes extra åtgärder in efter beslut från Knesset:

Demolering av våldsverkarnas hus och hem, där deras familjer bor, skulle genomföras. Fler patrullerande poliser sattes in och förstärktes med militär, reservister inkallades.

Betongblock placerades ut i östra Jerusalem för att lättare kontrollera palestinska bilar, och regelmässig kontroll och muddring av unga palestinska män blev från och med nu en del av gatubilden.

Gatubild i östra Jerusalem. Foto: Erik Törnlund (2015).

Gatubild i östra Jerusalem. Foto: Erik Törnlund (2015).

Vaktbolag fick ytterligare resurser att nyanställa 300 personer; en kostnad motsvarande cirka 180 miljoner svenska kronor.

Å ena sidan, spontant förståeligt med tanke på terrorn. Å andra sidan, motåtgärderna följer ett mönster som bevisligen aldrig har hjälpt.

De har nämligen i princip använts lika länge som ockupationen har pågått.

Och den ockuperade fortsätter samtidigt att inte vara rädd för döden.

Gatubild i Betlehem. Foto: Erik Törnlund (2015).

Gatubild i Betlehem. Foto: Erik Törnlund (2015).

Mot oändligheten – en slags epilog

En kort paus. De två ungdomarna sitter på en trappa framför mig, maskerade och med var sin slangbella. En av dem gnider sig försiktigt i ögonen. Det är efter den andra tårgasattacken på en timma.

Det är Betlehem. De två kommer från flyktinglägret Aida, tillhör tredje generationen palestinier som lever här.

Några andra ungdomar börjar rulla fram gamla bildäck, jag flyttar mig åt sidan, och strax brinner det igen.

Det var i förrgår, efter fredagsbönen. Israelisk militär, tårgas och plastmantalade stålkulor mot palestinier som kastade sten och brände bildäck.

Även det kändes igen. Historien tycks bli allt oändligare.

Foto: Erik Törnlund (2015).

Foto: Erik Törnlund (2015).

About the Author

- Freelance Journalist.

Leave a comment

XHTML: You can use these html tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>