Mellanöstern och Nordafrika Tidningen
Published On: tor, jul 21st, 2016

Konfliktens komplexitet avspeglas i flyktingströmmarna

Många områden i Mellanöstern, däribland Syrien, har gränser som en gång dragits av stormakter, utan hänsyn till rådande förhållanden, klanstrukturer och de folkgrupper som uppehåller sig i området. Detta har medfört en viss benägenhet för problematik då man har många olika etniska, religiösa och politiska grupper på en och samma yta, vissa av dem konkurrerande med varandra.

FSA-soldat i Aleppo, oktober 2012. Foto: Voice of America

FSA-soldat i Aleppo, oktober 2012. Foto: Voice of America

Utöver detta så försvåras läget då man haft diktatorer som gjort läget politiskt spänt, och med riggade val som gynnat den redan sittande regimen som ett sätt att hålla andra grupper borta från makten. Regeringen har systematiskt favoriserat grupperingar som inte haft folkligt stöd, vilket lett till känslor av orättvisa och frustration ifrån resten av folket. Det tycks som att man idag har gett upp tanken på att försöka hålla uppe en fasad för folket och istället använder strategin att förtrycka sin egen befolkning genom våld, tortyr och mord. Regimen, ledd av Baath-partiet, har mött motstånd både från folket och från flera andra grupperingar, inklusive terrorstämplade. Den syriska regimens styre och förtryck är en av de viktigaste bakgrundsfaktorerna till varför dessa terrorklassade organisationer har kunnat växa sig så starka. Man har skapat ett missnöje, där medlemmar som konsekvens har sållat sig till terrorgrupperna, och en politisk grogrund för att dessa ska ha förutsättningar att klättra upp i samhället och skaffa sig makt.

Syrien har en rik mängd av minoriteter, såväl kulturella, som etniska och religiösa, och inom de religiösa både muslimska och icke-muslimska. Majoriteten av Syriens befolkning består av arabisktalande sunnimuslimer. Men även shiamuslimska minoritetsgrupper som alawiter, ismailiter och druser frodas i landet. Druserna och alawiterna betraktar sig som arabiska, men ses av många syrier som avskilda etniska grupper. Utöver de islamiska grupperna så finns yazidierna, tillhörande religionen yasdanism, och ett antal kristna grupper; den armeniska, maronitiska katolska, syrisk-ortodoxa, samt den grekisk-ortodoxa kyrkan. Slutligen har vi de etniska eller lingvistiska minoriteterna; kurder, turkomaner, assyrier och cirkasser. Dessa lever utspridda i olika regioner och i olika grad i Syriens olika städer, oftast centrerade i kvarter av likasinnade. Syrien är ett av de få länder som historiskt sett haft en stabil och aldrig sinande kristen minoritet, till skillnad från många andra länder i mellanöstern, där den kristna populationen på grund av migration och lägre frekvens i barnafödande minskat, och den syrisk-ortodoxa kyrkan har funnits här sedan Jesus levnadstid.

Det politiska läget i Syrien som grund för oroligheter

Minoritetsgrupper har spelat en stor och avgörande roll i Syriens politik det senaste seklet. Direkt efter första världskriget så försökte fransmännen tränga sig in i Syrien för att ta över makten. Fransmännen rekryterade bland befolkningens minoriteter; och främst bland alawiter, druser och ismailiter, som hade det förhållandevis illa ställt, i hopp om att dessa skulle vara missnöjda nog att ansluta sig till deras sak. De som bjöd störst motstånd mot fransmännens intågande var dock en annan av Syriens minoriteter; kurderna. Stora antal kurder i norr och druser i söder sammanslöt och visade på ett beväpnat motstånd mot fransmännen, och ett aktivt försvar av det nationella ledarskapet i Damaskus.

Vid Syriens självständighet, 1946, och införandet av den vänsternationalism som kommit att utmärka Baath-partiet, så kom sunnimuslimerna i landet snabbt att få en dominerande position inom militären. Som en följd av detta så kom man konsekvent att diskriminera minoriteter som alawiter, druser och ismailiter i samhället: minoritetsgrupper som redan innan varit utsatta. Diskrimineringen ledde till känslor av utanförskap och bitterhet hos de minoriteter som fanns representerade inom det militära. De soldater och officerare som drabbades hårdast av detta kom att dras alltmer mot de radikala politiska rörelserna, som the Socialist Arab Resurrection Party; Baath-partiet. Under 1950- och 60-talet upplevde den arabiska nationalismen sina glansdagar, och hoppet om inkludering och integration blomstrade hos många religiösa minoriteter i arabländerna. Den arabiska nationalismens ideologi var sekulär, och tonade ner vikten av religiös anslutning, medan man betonade vikten av etnisk, det vill säga arabisk, identitet. Den arabiska nationalismen glorifierade arabernas gemensamma historia och kulturarv, samt arabisktalandes samhörighet. Detta kom i sin tur dock att utesluta icke-etniska araber. I Kuwait blev shiiter under denna tid konsekvent diskriminerade, då många av dem var av persiskt ursprung.

Baath-partiet kom att växa i styrka och antal, och utmärka sig allt mer under 1940- och 50-talet, för att sedan vid 60-talet, och revolutionen 1963, ta kontroll över statliga institutioner. Den alawitiske officeren Hafiz al-Assad kom att ta över makten 1970, och betonade vänsternationalismens socialistiska anda desto mer. Detta för att undvika att regeringen, med en alawitisk ledare, skulle stämplas som en minoritetsregering. En panarabisk sekulariserad regering, med fokus på arabisk nationalism som enande kraft, skulle istället föra ljuset bort från det faktum att sunnimuslimerna nu fick nedträda från makten till förmån för en shiamuslimsk minoritetsgrupp, och förhoppningsvis därmed minska motsättningarna. Etniska och trosmässiga spänningar har dock fortsatt, vilket av och till har hotat landets politiska stabilitet. Även kurderna har genom åren upplevt sin beskärda del av politiska spänningar. Under den panarabiska sekulära ideologin har alla syriska medborgare betonats vara lika, och alla anses vara lika arabiska. En stor etnisk och lingvistisk minoritet, med strävanden efter återförening av sitt folk, såsom kurderna, ses därför som ett potentiellt hot mot den arabiska enheten.

787px-Artillery_Firing_Towards_Homs_Syria_Feb_2012

Minoritetsfrågan politiskt formativ

Det kan med säkerhet påstås att dessa minoriteter och deras utagerande formade den syriska politiken från 1949 till 1970. De större minoriteterna som inte diskriminerades öppet i samma utsträckning som de mindre grupperna höll en lägre politisk profil, och höll sig gärna inom sina respektive gemenskapskretsar. Dels på grund av rädsla för statsmakten och dels på grund av oron för att det mest sannolika alternativet till Baath-partiets styre skulle vara en öppet islamistisk regim, som i större utsträckning hotade de politiska och sociala möjligheter som de icke-muslimska minoriteterna upplevde. De syriska kurderna ansåg sig bättre behandlade och bättre assimilerade i samhället än vad de gjorde i några av de intilliggande länderna, och protesterade väldigt sällan mot Baath-partiets styre. Det har genom historien varit de minoriteter som har diskriminerats minst, och som alltså har haft mest att förlora på att göra väsen av sig, som har protesterat minst, blivit minst radikala i sin politiska och religiösa tro, och nyttjat minst våld.

Under det första årtiondet av 2000-talet så blev klimatet under de politiska valen allt hårdare. Flera kurdiska partier presenterade kandidater, men valen riggades och regeringen hotade statsanställda till att rösta i enlighet med den sittande regeringen. Bashar al-Assad nominerades till att sitta som president en omgång till, med 98 procent av rösterna. I januari 2011 så lovade president al-Assad att Baath-partiet skulle ge större chans åt distriktsvalda politiker i urvalet av delegater till kommande val, vilket kunde vara en möjlighet för minoritetsgrupper att göra sig hörda. Detta var ett litet steg i riktning mot en institutionell reform, men händelsen överskuggades snabbt av de händelser som ägde rum i Tunisien och Egypten i samband med början på vad som skulle komma att bli den arabiska revolutionen. Småskaliga protester bröt ut i Damaskus under tidiga februari, följt av större protester i mars. De första protesterna hade varit förhållandevis lugna, men ju mer regimen försökte trycka ner sina medborgare, desto våldsammare kom protesterna att bli. Befolkningen stormade Baath-partiets lokaler i jakt på deras medlemmar och polisen sköt in i folkmassan under protesterna.

Man försökte blidka folket genom att utlova jobb och förändringar, men inget tycktes ge effekt. Den 30 mars 2011 så tilltalade president al-Assad folket via tv, och medgav att den reformprocess som han till en början hade föreställt sig hade ebbat ut, men försökte skylla detta på det palestinska upproret 2000, den USA-ledda invasionen av Afghanistan och Irak, och kriget mellan Israel och Hezbollah i Libanon 2006.

Missnöje inom militären efter ökat förtryck

Då den syriska regimen styrs av alawiter, favoriserar man gärna just alawitiska soldater, som kommer att stiga i rankerna, medan de sunnimuslimska soldaterna tenderar att få lägre positioner inom armén. Majoriteten av de protesterande folkmassorna utgörs dock av sunnimuslimer, och därför tvingas ofta sunnimuslimska soldater skjuta in i folkmassor under protester, för att döda människor tillhörande sin egen religiösa gruppering. Detta har man upplevt som värre än att skjuta oskyldiga människor överlag, och på så vis uppstod en enad grupp av missnöjda soldater. I slutet av juli 2011 så deklarerade överste Riad al-Asaad, en av de militärer som inte längre ville utöva förtryck över den syriska befolkningen å regimens vägnar, formationen av den Fria Syriska Armén. FSA är en paraplyorganisation, som har som syfte att stödja och skydda protesterna mot regimen, och avsätta regeringen. FSA tog på sig ansvaret för många av de bombningar som skedde under de allt våldsammare stridigheterna.

Även en samling av militanta islamistiska grupper har under åren gett sig tillkänna genom sin kamp mot Baath-partiet i Syrien. Dessa har dock inte bara attackerat militära mål, utan har spätt på oroligheterna i landet genom att attackera civila mål och andra stridande grupperingar som FSA, i samband med att dessa har vaktat sjukhus. Starkast av dessa islamistiska grupper som uttryckt ovilja gentemot Baath-partiet är den salafi-jihadistiska terroristorganisationen Jabhah al-Nusra, eller Nusrafronten. Nusrafronten har, i sin kamp mot Baath-partiet och regeringen genomfört ett flertal bombningar, i synnerhet bilbombningar. Nusrafronten har sitt ursprung i al-Qaida och är även nära kopplade till Islamiska Staten. Även Ahrar al-Sham är en av de större terrorgrupperna i Syrien och har riktat bombdåd mot militära anläggningar med målet att eftersträva ett nytt och rättvist politiskt styre. Ahrar al-Sham har dock vid tillfällen kämpat jämsides med FSA, snarare än emot, men har även samarbetat med Nusrafronten och IS. Deras mål är att etablera en egen regering som implementerar sharialagar, men ses ändå som en mer återhållsam terrororganisation än Nusrafronten och IS. Då IS etablerandes så proklamerade man att man avsåg att avsätta den irakiska regeringen, och man valde att göra detta genom att attackera såväl enskilda medarbetare som landets civilbefolkning. Under september 2005 deklarerade man krig mot shia-muslimer på grund av deras attacker mot Iraks sunni-muslimer.

IS är den terrororganisation som kommit att bli mest känd i väst. Främst med anledning av de avrättningar av civila västerlänningar som man sedan sänt ut via sociala medier. Genom åren har IS brukat väldigt grovt och dödligt våld mot civila både i väst och mellanöstern, och mot både kristna och muslimer. Även om de filmade avrättningarna – speciellt de av västerländska civila – fått mest uppmärksamhet i västvärlden, så har majoriteten av IS attacker utgjorts av bilburna självmordsbombningar på publika platser i mellanöstern. Dessa riktas ofta mot shia-muslimsk civilbefolkning. Intagandet av Syrien 2013 har följts av en rad terrorattacker i Syrien, och varit en avgörande faktor bakom de flyktingströmmar som vi idag upplever.

Inbördeskriget har nu intensifierats, och utöver att bli utsatta för våld ifrån sin egen regering så ser terrororganisationer som de nämnda ovan en allt större chans att ta sig till makten. Vissa människor uttalar konkret att man flyr ifrån en terrororganisation som IS, medan andra människor kanske har ett mer allmänt mål att söka sig till ett land där man kan leva i fred och frihet från förtryck och tortyr.

Dagens flyktingströmmar

Syrien var under 1990-talet och det tidiga 2000-talet ett land med förhållandevis låg brottslighet och man levde i ömsesidig respekt gentemot sina medmänniskor, oavsett om man tillhörde olika minoriteter. Risken för sammanstötningar ökade dock då flyktingfloden av folk från Irak in till Syrien startade 2003, i samband med Irakkriget. Den första vågen av flyktingar utgjordes till majoriteten av sunnimuslimer, varpå många var gamla medlemmar av Baath-partiet. Den kommande vågen innehöll fler flyktingar från den shiitiska gemenskapen, som hade det sämre stä medlemmar av Baath-partiet.insllt i Irak, och hade mindre tillgångar med sig i flykten till Syrien. Den plötsliga befolkningsökningen bestående av flyktingar, i synnerhet i och kring Damaskus, gjorde att bostadspriserna sköt i höjden, och så även priserna på mat i samband med det ökade behovet. Dessa faktorer, i kombination med ökad kriminalitet, var de främsta bakomliggande orsakerna till ökad bitterhet mot de nyanlända irakierna. Med en snabbt och kraftigt ökande befolkning och tillhörande kriminalitet i grunden kom konflikterna att eskalera under 2011 och 2012, då det syriska inbördeskriget tog sin början. Då alawiterna har pekats ut som att stå bakom den syriska regimen, tilltog konflikten mellan alawiter och sunnimuslimer. Vid 2012 hade även den kurdiska befolkningen återigen dragits in i konflikten.

I kartläggandet av dagens flyktingströmmar ser man tydligt att det inte är främst till västvärlden som folk väljer att migrera. Anledningen till att så många människor idag migrerar till Europa är för att de intilliggande länder i mellanöstern, som redan tagit emot långt fler än Europa, inte har möjlighet att hantera det överflöd av människor som söker hjälp och ett säkrare hem. Syriens inbördeskrig och terrordåd är alltså bara en del av problematiken som gör att folk flyr. Över fyra miljoner människor har tagits emot av Syriens grannländer; länder som är betydligt fattigare än de rika västländerna, och där systemen för mottagande nu har havererat, vilket driver folk vidare. Pieter Bevelander, som är professor i internationell migration vid Malmö högskola, menar dock att den största rådande myten i sammanhanget är just att det är så många människor som kommer till Europa. Hittills har Turkiet tagit emot det största antalet flyktingar, med runt 45 procent av de fyra miljoner flyktingar som migrerat från Syrien, nu när kriget i Syrien har kommit in på sitt femte år. Ytterligare 7,6 miljoner människor rapporteras vara på flykt inne i Syrien.

UNHCR rapporterar samtidigt att flyktingarna kommer lida av konsekvenserna av minskat livsmedelsbistånd, samtidigt som barnarbete, barnäktenskap och tiggeri ökar, och spänningarna mellan minoritetsgrupper intensifieras under stress och trångbodda förhållanden på asylboenden. Såväl shiiter, kristna, ateister och hbtq-personer har känt sig diskriminerade och hotade, rapporterar Dagens Nyheter. Vissa hävdar att vi rent utav står inför ett nytt kristet folkmord, då 80 procent av de som utsätts för religiös förföljelse idag är kristna. Frågan om separata asylboenden för olika minoriteter har varit på tal, och justitie- och migrationsminister Morgan Johansson meddelar att Migrationsverket idag inte tar hänsyn till faktorer som etnicitet eller religion i uppdelningen av flyktingar på asylboenden i Sverige. Frågan får heller inte utrymme i svensk media. Anledningen till detta är troligtvis att de som utövar förtryck på asylboenden – i vilken form de än må komma – är de som står i majoritet etniskt och religiöst. Precis som i Syrien så är det på asylboenden runt om i Sverige en arabisktalande sunnimuslimsk majoritet, som en direkt spegling av förhållandena i Syrien. Det betyder att de som hotas till stor del är kristna, medan de som utövar hoten är (sunni)muslimer, och det är häri som problemet tycks ligga. Media ställs då inför dilemmat i att rapportera att kristna hotas av muslimer, vilket som rubrik och problemformulering riskerar att spä på den idag redan aktiva islamfientliga agendan.

About the Author

- Student i Mellanösternstudier på Stockholm Universitet.

Leave a comment

XHTML: You can use these html tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>