Mellanöstern och Nordafrika Tidningen
Published On: Sun, Apr 12th, 2015

Leka krig

Det pågår länge. Flera timmar. Ett stort antal ungdomar, säkert fler än hundra, slungar med stor kraft stenar mot soldaterna, som svarar med gummikulor och senare skarp ammunition. Deltagarna rör sig över ett stort område; smyger upp bakom varandra och både ungdomar och soldater attackerar varandra från olika håll. Som fotograf gäller det att hålla ögon och öron öppna; passar man sig inte riskerar man att hamna mitt i skottlinjen. Soldaterna, som insett att det är två västerlänningar på plats, ber oss att hålla oss bakom dem. Att skadeskjuta internationella journalister är ingen bra idé om man vill förbättra sin bild i media. Jag är inte svår att övertala. Hellre en sten i huvudet än ett skott i pannan.

Det är fredag eftermiddag. Jag befinner mig utanför flyktinglägret Jalazone och den judiska bosättningen Beit El på Västbanken, mitt mellan ett gäng stenkastande ungdomar och en grupp soldater beväpnade upp till tänderna, och förbannar min svenska naivitet. Anledningen till mitt besök i flyktinglägret är att kvinnan jag delar lägenhet med ett par timmar tidigare frågade om jag ville följa med på lite ”aktiviteter” i området, något jag då tolkade som en familjedag med ponnyridning och kakförsäljning. Aktiviteter är ett begrepp som får en helt ny innebörd i Palestina, och efter ett antal veckor på Västbanken borde jag ha förstått att det i den här kontexten ska tolkas som att israelisk militär skjuter på palestinska barn och ungdomar som kastar sten, något som sker på ett antal platser i Palestina varje fredag efter middagsbönen.

Jag och min vän är de enda västerlänningarna på plats. ”De kommer aldrig hit, det är för farligt” berättar någon och syftar på utländska journalister. Jag önskar att jag kunde teleporteras tillbaka till min lägenhet, men tar rygg på en ung palestinsk fotograf som verkar luttrad i sammanhanget och ger mig ut för att föreviga händelserna med min kamera.

5_s

Ett par timmar senare söker vi skydd i en möbelaffär, som fortfarande är öppen trots att det skjuts vilt utanför dörren. Jag undrar om anledningen till att ägaren håller öppet är att han faktiskt hoppas på att sälja möbler denna fredagseftermiddag trots att eventuella kunder riskerar livhanken, eller för att han tycker det är trevligt att betrakta händelserna sittande i en soffa utanför affären. Ägaren bjuder på te och vi delar på lite medhavd choklad som jag hittar i väskan. ”Vi” i sammanhanget är jag och min vän, ett par palestinska fotografer, ett par killar som arbetar med första hjälpen och så affärsägaren själv. Vi försöker ha något av en konversation på en blandning mellan arabiska, engelska och kroppsspråk. De skrattar gott när jag hoppar till varje gång en stor sten landar på vårt plåttak och hela byggnaden skakar till. Vi tittar på varandras bilder, delar lite fototips och turas om att kika ut för att se om det är tillräckligt säkert för att gå ut och ta några foton. Den palestinska fotograf som jag följt som en skugga under större delen av dagen, kavlar upp byxbenet och kliar lite på det bandage som täcker en skottskada han fick när han fotade sammandrabbningarna på samma plats några veckor tidigare. Jag inser att livet som fotograf i det här sammanhanget inte är så säkert som jag hade hoppats.

1_s

Snart kommer både ungdomar och soldater närmare och vi inser att vi har hamnat på första parkett. Från soffan vi sitter i precis innanför affärens entré är vi bara några meter från den sida som för stunden har övertaget. Ena stunden är det pojkar som kastar sten; en halvtimme senare ligger en israelisk prickskytt i vägrenen framför oss och siktar på sitt mål. Jag inser att söka skydd i en byggnad med bara en ingång är ungefär lika smart som när huvudpersonerna i amerikanska skräckfilmer springer upp på övervåningen när zombierna knackar på dörren. Det finns ingen väg ut. Vid det här laget börjar till och med resten av mitt sällskap vrida nervöst på sig. Någon skymtar ett antal brandbomber i händerna på ungdomarna. Jag bestämmer mig för att definitivt stryka krigskorrespondent på min mentala lista över eventuella framtida karriärval.

2_s

Någon timme, kanske två, och ett antal koppar te senare lugnar det ner sig något. Vi lyckas lämna affären och betraktar skådespelet från andra sidan vägen. Det är riktigt spänt. Det ryktas att fyra pojkar skjutits, varav en i ansiktet, och de kvarvarande palestinska ungdomarna har ingen tanke på att ge sig. Ett par brandbomber kastas mot soldaterna. Solen har gått ner för länge sedan, och elden lyser upp omgivningen. ”När brandbomberna kommer fram skjuter soldaterna för att döda” berättar mina nyfunna fotografvänner för mig. Men plötsligt bestämmer sig soldaterna för att det får vara nog. De hoppar in i sina fordon och kör därifrån, och sammandrabbningarna är över lika plötsligt som de började. Elden släcks och stämningen lättar. Det bekräftas att ingen av de skjutna pojkarna är väldigt allvarligt skadad (ytterligare ett begrepp som har en annan innebörd i Palestina än i Sverige). Det pratas och skrattas. Mina nyfunna vänner retar mig skämtsamt över min nervositet tidigare under dagen. Den bjuder jag på. Jag är bara glad att den här gången har alla klarat sig med livet i behåll. På många sätt påminde händelserna mig om krigslekar som jag sett så många gånger på skolgårdar och lekplatser i Sverige. Det är barn mot barn – många av palestinierna var inte äldre än tolv, de israeliska soldaterna i de äldre tonåren. Den enda skillnaden är att när man leker krig i Palestina så dör man inte på låtsas.

3_s 4_s

About the Author

Leave a comment

XHTML: You can use these html tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>