Mellanöstern och Nordafrika Tidningen
Published On: Wed, Jul 26th, 2017

Lena Matthijs: Vid ett etiskt vägskäl

Jag känner stor skam. Skam för att tillhöra det statliga etablissemanget som beslutat att utvisa en sjuttonårig flicka till Etiopien efter fyra år i Sverige, därför att hennes hemland inte bedöms tillräckligt farligt eller eländigt. Jag gav henne beskedet i min egenskap av hennes juridiska vårdnadshavare. Alla dörrar är nu stängda. Hon ska vara ute ur landet före skolterminens början i höst. Hon har gått färdigt första året på gymnasiet och talar flytande svenska. Hon frågade mig hur det kommer bli med hennes betyg. Hur kommer det bli med hennes studier?

Foto: Författare: Lena Matthijs, polismästare och författare

Ingen tar emot henne i det gamla hemlandet. Det hon jobbar ihop på sommarlovet här i Sverige blir hennes enda kapital. Nu får hon klara sig själv, bäst det går.

Jag upplever priset för mitt engagemang. Jag borde ha hållit mig undan för då hade jag sluppit uppleva den smärta jag känner när jag släcker hennes framtidsdrömmar.

För ett antal år sedan läste jag om en annan flicka som bodde i familjehem i Lerum. Hon utvisades på sin artonårsdag efter sju år i Sverige. Hon skickades till Vietnam där hon saknade annan familj än en fattig farbror, som hon knappt hade träffat. Efter sju år! Jag minns hur upprörd jag var. Även då var jag fylld av skam över att ett rikt land inte kunde ge dessa tonåringar en möjlighet att stanna, när de lagt så många år och så mycket slit på att klara skolan, lära sig språket och blivit en del av det svenska samhället.

Har jag rätt att som hög polischef att känna dessa känslor? Har jag rätt att offentligt lyfta frågan kring riktigheten i dessa beslut? Ett yrkesmässigt dilemma som jag fram tills nu hanterat genom att hålla tyst. Nu kom det allt för nära. Flickan som gråter vid min sida, är en flicka som jag beundrar och tycker så mycket om. En flicka med stor potential och som skulle bli en tillgång för det här landet, med den framtida bristen på kompetent arbetskraft som vi står inför. Jag anser att vi silar mygg och sväljer kameler.

Vi utvisar ungdomar som förankrat sig i det svenska samhället, samtidigt tar vi emot återvändare från striderna i Syrien som inte har någon annan plan än att förstöra vår trygghet. Vi lyckas inte heller verkställa utvisningar av grovt kriminella, utan de får stanna eftersom deras liv riskeras om de skickas tillbaka. Ungdomarnas liv är i också i fara. Ingen kan garantera deras säkerhet efter att de landat i Addis Abeba, Mogadishu eller Kabul. Länder med inbördeskrig, islamistiska terrorattacker och förföljelse av minoriteter. Vi talar om ungdomar som värnats av de sociala myndigheterna under många år. Som bott i familjehem med familjehemsföräldrar som skulle göra allt för att de skulle få stanna. Det handlar om ungdomar på boenden där personalen byggt relationer med dem och ser deras potential.

Vi talar om ungdomar som redan kostat det svenska samhället miljontals kronor under asylprocessen. Vi kastar skattepengar i sjön, i världens sämsta och mest korttänkta investering i mänskligt lidande. Detta är resursförstöring av såväl mänskliga resurser som i rena pengar. Kostnaderna för uppehälle, inräknat handläggare, advokater, socialsekreterare, lärare, boendepersonal, familjehemsföräldrar, gode män, migrationsdomstolarnas personal, m.fl. blir mångmiljonbelopp. För att inte tala om kostnaden för polisen som ska verkställa dessa barn ut ur landet med flyg, eskort, bevakning och hantering av de som demonstrerar sitt motstånd mot beslutet. Ungdomarna lämnas sedan med en känsla av att ha blivit svikna, lurade och förrådda av det fantastiska landet som en gång tog emot dem med öppen famn. Den ena handen, smeker, den andra slår. Hur kan barnkonventionen förenas med detta?

Sverige befinner sig på ett sluttande plan. Vem säger stopp när vi glidit för långt. Civilkurage hos myndighetspersoner? Politiker som drar i bromsen? Experterna har redan varnat. Engagerade människor skriver insändare och försöker skapa opinion. Avgörandena av asylärenden är en bedömningssport där väldigt mycket står på spel. Bedömningarna kan göras med humanistiskt, generöst förhållningssätt eller bokstavstroget, fundamentalistiskt. Men inget borde vara skrivet i sten.

Jag anser att vi måste hantera asylärendena snabbare. Särskilt när barn och unga vuxna är inblandade. Ungdomar utan nätverk i Sverige får inte bli hängande i ovisshet för längre. Om inte slutligt beslut kunnat ges inom två år, borde det bli permanent uppehållstillstånd, oavsett åberopade skäl om det inte handlar om en kriminell person. Ingen tonåring ska inte behöva leva i Sverige i fyra år för att sedan utvisas ur landet.

Vi måste ta fram ett system med incitament att sköta sig och skaffa sig utbildning och arbete. Den som kämpar måste kunna få belönas för sin vilja att bidra. Det måste finnas möjlighet att fullfölja gymnasiet och att det därefter ska finnas flera olika sätt att få stanna. Att den som har fast arbete eller går på högskola får uppehållstillstånd men även att man kan ska kunna ha en privat sponsor som åtar sig att svara för uppehälle för den unge så länge den är i studier.

Samtidigt måste vi ha en hårdare tillämpning av utvisning efter dom för brott. Kriminalitet ska kunna bryta meddelat uppehållstillstånd och borde kunna avbryta en asylprocess om brottet är grövre.

Detta är åtgärder som jag vill se för att kunna fortsätta vara en stolt företrädare för Sverige och för att jag ska kunna säga till mina barnbarn att jag inte lät allt det här hända, medan jag såg stillatigande på.

Källa: Artikel av Lena Matthijs hämtat från https://stoppautvisningarna.blogspot.se/ med redaktörens tillstånd.

 

 

About the Author

- Ingrid Eckerman, initiativtagare till uppropet Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar! www.eckerman.nu