Mellanöstern och Nordafrika Tidningen
Published On: Wed, Feb 5th, 2020

Livet som följeslagare, del 1 – En konflikt av tillstånd

Följeslagarprogrammet (Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel) vill bidra till fred genom internationell närvaro i Palestina och Israel för att stödja utsatta grupper, såväl palestinier som israeler. MENA Tidningens chefredaktör Maria Lindström hade förmånen att åka som följeslagare under hösten 2019. Det här är en sammanfattning av hennes dagbok och intryck under dessa tre månader. Observera att det är Marias personliga erfarenhet och åsikter som kommer till tals och som inte alltid återspeglar andras erfarenheter och åsikter.

Vad har du för ärende i landet? 

Kvinnan i visumbåset tittar upp på mig och jag harklar mig. 

Jag ska delta i ett kyrkoprogram, svarar jag sanningsenligt samtidigt som jag inser att jag troligen kommer att få sitta i förhör angående det kyrkliga programmet i ett par timmar. Kvinnan tittar ner i sina papper, tittar upp igen, skriver ut den lilla lappen som indikerar att jag har rätt att vara i landet de kommande tre månaderna och ger den tillsammans med passet till mig. 

Välkommen till Israel. 

Följeslagarprogrammet startade 2002 med en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem som efterlyste internationell närvaro för att lugna ner konflikten i området och stödja lokala fredsarbetare på både den israeliska och den palestinska sidan. I Sverige är det Sveriges kristna råd som håller i trådarna, men programmet finns i ett 20-tal länder och var tredje månad kommer människor från de flesta kontinenter i världen för att bidra med internationell närvaro och rapportera brott mot folkrätten och de mänskliga rättigheterna till bland annat olika organ inom FN. 

Det gick oerhört smidigt att komma in i landet den här gången, jag har varit på plats flera gånger förut och har aldrig kommit igenom visumkontrollen så smidigt som denna gång. Det känns nästan ironiskt att det är det man har varit mest orolig för innan, men faktum är att ibland blir människor stoppade, och det oavsett vad de ska göra i landet. Vi har blivit tillsagda att inte ljuga om vad vi ska göra i landet när vi kommer till kontrollen, varför det ibland beror på slumpen om man kommer in eller inte. Efter en nervös väntan på hotellet av oss som kommit in där hela den här omgångens följeslagare ska träffas, visar det sig att två personer fått vända om på flygplatsen och allt som allt är vi 22 följeslagare placerade på sju placeringsorter under vår period. 

Följeslagarprogrammet och ickevåld

Följeslagarprogrammet har just nu internationell närvaro i Yatta, Hebron, Betlehem, Jerusalem, Jeriko, Yanoun och Tulkarem-Qalqilya. Alla placeringar har sina egna problem och prioriteter, vad som sammanför följeslagarna är just den preventiva närvaron och andra ickevåldsmetoder som gör att det kanske blir lite lugnare och med hoppet om en slutlig fred för båda folkens skull.

Qalqilya

Fruktodling i Qalqilya med Tel Avivs höghus lite längre en långpromenad bort. Stängslet är landsgräns.

Själv har jag blivit placerad i Tulkarem, en av de större städerna på norra delen av Västbanken. Från Tulkarem till Israels kuststäder är det ungefär en mil. Till Tel Aviv är det samma avstånd från Qalqilya som ligger något söderut. En löptur för de som är vältränade och avståndet är inte längre än vad jag rider med min häst, varje dag, hemma i skogen. Trots det, går det inte att komma dit för merparten av palestinierna. För att korsa gränsen måste man ha tillstånd. För att få tillstånd krävs i huvudsak ett arbete eller annan legitim anledning att ta sig över. Och har man tillstånd för arbete har man inte rätt tillstånd för att ta en dag på stranden. Israel-Palestinakonfliktens signeras helt enkelt av tillstånd. 

Det största prioriterade området för oss på Tulkarems placering är jordbruksgrindarna. Tulkarem är en jordbruksbygd vid gränsen mot Israel.

Israel har separerat gränserna med en barriär, i många fall en mur men på flera ställen bara taggtrådsstängsel. Problemet är inte att de har byggt en mur, eller för den delen att de kontrollerar dessa grindar, alla länder måste ha rätt att skydda sina gränser på det sätt de finner bäst. Problemet är dock att Israel har byggt denna barriär på palestinsk mark enligt de gränser som gällde före sexdagarskriget 1967 och är de vedertagna gränserna enligt internationell lag idag. På många ställen ligger Israels byggnad av barriären ett par kilometer inne på palestinsk mark i jämförelse med den gröna linjen som denna gräns kallas. Det innebär att många av de palestinska bönderna har land på andra sidan barriären, land de enligt den internationella lagen har rätt att bruka eftersom det är palestinsk mark och land som de kommer till via just jordbruksgrindarna. Varje morgon klockan fem möter vi därför upp våran chaufför som kör oss till den för morgonen prioriterade grinden. Ofta hinner vi med ett par grindar och vårt uppdrag här är att prata med människor, räkna hur många som inte kommer in och ta reda på anledningarna till varför de blir nekade för att sedan rapportera till berörd instans. Enligt gammal ottomansk lag har en rätt att överta mark som inte är brukad på tre år, en lag som Israel valt att anamma och därför gör det betydligt svårare för bönderna att få tillgång till sin mark.

Jordbruksgrindarna och dess tillstånd

Väntan att komma igenom jordbruksgrinden en tidig morgon.

Problemen vid grindarna är flera. Dels det eviga problemet med tillstånd. Ett tillstånd tar upp till sex månader att få och av 100 sökta tillstånd beviljas 10-15 procent, med andra ord är det inte jättemånga som får tillstånd till sin mark och även om de är beviljade kan de nekas vid grinden för att de har för rena kläder, pratar för högt eller utan att få någon förklaring. Dessa tillstånd ges också för enbart en grind, vilket gör att skulle just den grinden inte vara öppen en viss dag, kan bonden inte passera genom någon annan grind för att komma till sin mark. Öppettiderna är också ett problem, klockan sex, när många grindar öppnar, kan det på sommaren redan vara över 45 grader varmt. De flesta bönder vi pratar med hade hellre kunnat bruka sin mark kvällstid och tidigare på morgonen istället för att vara beredda den kvart morgon och tidig eftermiddag som många grindar håller öppet. Problemen med tillstånden har blivit än större nu då Israel har blivit allt mer restriktiva med tillstånden och numer bara tillåter ett visst antal besök i månaden för bönderna. 

Vad vi möter i grindarna är väldigt olika från dag till dag. Ibland öppnar inte grinden i tid. Ibland inte alls. Ibland går det att föra vettiga och relativt trevliga samtal med soldaterna men ofta väljer de att ignorera oss och vice versa. Vid ett par tillfällen siktar de sina vapen mot oss och trycker av utan att de är laddade vilket är läskigt. Vid ett par andra tillfällen skjuter de ljudbomber. För att skrämmas eller för att de har tråkigt, vilket av det vet vi inte. Det märks tydligt att de inte är imponerade att ha oss där, men att vår närvaro gör skillnad märks också. Det blir lugnare när vi är på plats och många gånger kan vi hjälpa människor som blivit nekade att komma igenom. Det hjälper inte alltid att vi är där, men ofta, många av palestinierna tackar oss när vi kommer på morgonen. 

Följeslagarprogrammet är här idag, då blir det i alla fall lugnt, hör vi flera gånger att de mumlar i kön.

Andra påtagliga exempel på att vår närvaro fungerar är när grindarna inte öppnar alls eller när soldaterna finns på plats men struntar i att öppna och vi ringer till den så kallade hjälporganisationslinjen som drivs av frivilliga fredsorganisationer på den israeliska sidan som i sin tur ringer och trycker på till militären. Då brukar det ta 10 minuter så kommer soldaterna och öppnar även om de många gånger visar att de inte gillar att vi är där och har ringt. 

Följeslagarprogrammet arbetar för hållbar fred i Israel och Palestina och menar att ockupationen måste upphöra – för båda folkens skull.

 

About the Author

- Chefredaktör för MENA Tidningen.se / Editor in Chief of MENA Tidningen.se