Mellanöstern och Nordafrika Tidningen
Published On: Thu, Feb 20th, 2020

Livet som följeslagare, del 3; Expanderandet av bosättningar är kanske det största problemet för en lösning?

Följeslagarprogrammet (Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel) vill bidra till fred genom internationell närvaro i Palestina och Israel för att stödja utsatta grupper, såväl palestinier som israeler. Menatidningens chefredaktör Maria Lindström hade förmånen att åka som följeslagare under hösten 2019. Det här är en sammanfattning av hennes dagbok och intryck under dessa tre månader. Observera att det är Marias personliga erfarenhet och åsikter som kommer till tals och som inte alltid återspeglar andras erfarenheter och åsikter.

Promenad i Kafr Qaddum strax före en fredagsdemonstration. Rakt framöver oss finns en av de närliggande bosättningarna vilket gett upphov till demonstrationerna.

Flera av de problem vi stöter på under vår tid som följeslagare hade troligen inte existerat om det inte vore för bosättningarna som Israel har byggt på Västbanken. Även om det finns godtrogna israeler som på grund av ekonomi eller andra fördelar väljer att bo på Västbanken, och därmed kanske inte alltid är insatta i internationell lag eller vid en del tillfällen kanske inte ens vet om att de bor på palestinsk mark, är lagen tydlig. FNs generalförsamling, FNs säkerhetsråd och den internationella domstolen i Haag, har alla sagt att israeliska bosättningar på Västbanken bryter mot fjärde Genèvekonventionen vilket gör att de strider mot internationell lag. I november 2019 kom USA med ett klargörande att de inte anser att dessa är olagligt, men det gör i avseendet detsamma eftersom de skrivit på Genevekonventionen och dessutom, så sent som 2015, lät FN rösta igenom en deklaration att israeliska bosättningar på Västbanken är olagliga. 

Trots det byggs det som aldrig förr på Västbanken och det expanderas, framförallt i Jordandalen. Under vår tid som följeslagare kunde vi följa en hätsk valkampanj med både extrema vallöften i inrikespolitiken såväl som ett kallt krig utefter den blå gränsen (mot Libanon) där drönare sköts ner från båda sidor och där alla soldater som var lediga i landet kallades in under några dagar när det var som värst. Efter valet blev det tydligt att vallöftet inte bara var valfläsk, det är fortfarande en fråga som den israeliska premiärministern i allra högsta grad driver. En katastrof för de som fortfarande har hopp om en tvåstatslösning vilket de senaste veckorna blivit ännu värre då Trump har lagt fram “århundradets deal”, en fredsplan som i praktiken innebär betydligt sämre förutsättningar för tvåstatslösningen än vad som någonsin varit fallet. 

Fredagsdemonstration i Kafr Qaddum. Sägs vara ickevåldsbaserad men slutar ofta våldsamt från båda parter.

Flera problem med bosättningarna och dess invånare

I Tulkarems område, där jag var placerad under mina månader som följeslagare, stötte vi på problemet med bosättningar på flera sätt. Vi blev aldrig utsatta för bosättarvåld direkt som några av de andra placeringarna kunde bli, men vi såg problemen och konsekvenserna av dem. I byn Kafr Qaddum har de närliggande bosättningarna gjort att man inte fått använda vägen till Nablus vilket resulterat i stora protester varje vecka vid fredagsbönen, en protestmarsch som startade 2012. Det är sagt att det är en fredlig demonstration, men tyvärr slutar den ofta i stenkastning från ena sidan och tårgas och kulor från den andra. Veckan innan vi började vårt uppdrag blev en tioårig pojke skjuten så illa att han låg nästan tre månader i koma och har fått men för livet efter att han vaknat upp i samband med demonstrationen. Just den pojken var inte med i sammandrabbningarna, han lekte på sin gård enligt de vittnen som finns, men många barn är med precis som sina äldre bröder eller pappor. Det är svårt att förstå och jag frågade en man i demonstrationen som själv fått sin son dödad hur det kunde komma sig att man låter sina barn vara med;

-Vi måste demonstrera för att i alla fall försöka få till stånd en förändring, svarade han. Tyvärr är det här verkligheten, och det kan vi inte göra mycket åt, och inte heller skydda våra barn mot, det är tyvärr den verklighet de växer upp i.

I byn Shufa, strax utanför Tulkarem stad, har bosättningen Avne Hefez, som expanderar med hjälp av svenska Volvobilar i just detta nu, delat av byn helt och idag kallas det Upper Shufa och Lower Shufa. 

Den vanligaste synen av bosättarvåld.

Byn, vars olivträd ligger bara några meter nedanför bosättningen, har stora problem med att komma åt sina träd vid skörden och ett av våra viktigaste uppdrag under skörden var just att bistå bönderna med internationell närvaro. Just under det här årets skörd, just när vi var där, lät bosättarna bönderna i byn Shufa vara och de kunde plocka sina oliver men sådan tur hade alla bönder på Västbanken. Från flera ställen kom att rapporter att  olivträd blev sönderbrända och både bönder och frivilligorganisationer blev utsatta för våld av bosättare. 

Område A, B och C på Västbanken

Klotter och hot är vanlig skadegörelse i de palestinska byarna från närliggande bosättningar.

Vid flera tillfällen fick vi också rapportera om det bosättarvåld som sker på nätterna, sönderskurna bilar, hatord på väggar och davidsstjärnor sprayade på dörrarna. Ett obehagligt beteende som upprepades flera gånger i veckan under tiden vi var på plats. Även demoleringarna hängde för vår del ihop med just bosättningar. Västbanken är uppdelat i område A, B och C där område A är under full palestinsk kontroll, område B innehar Palestina den civila kontrollen men säkerhetskontrollen är delad mellan Palestina och Israel. Område C kontrolleras helt av Israel och just idag ligger de flesta bosättningar där. Systemet är komplext för en utomstående, och det är inte alltid lätt att veta var gränsen går. I både område C men även område B är det svårt, för att inte säga omöjligt, för palestinier att till exempel få bygga nytt. Area C utgör idag nästan 80 procent av det som 1967 års gränser deklarerade var Palestina. Det finns idag drygt 150 bosättningar och ytterligare 100 utposter som israeler har byggt själva och som strider såväl mot internationell och israelisk lag. 

Problemen med att bygga i område C är uppenbara, och att det också utnyttjas för att riva palestinsk egendom.

Tayseer och gårdsslakteriet innan det blev rivet för andra gången.

Tayseer Rushdi Abdallah bor utanför byn Deir Ballut. Byn är område B, men Tayseer, som har sitt slakteri precis mellan två bosättningar, bor i område C. Han fick ett rivningsbeslut som följdes av en demolering av hans slakteri, byggde upp det igen och det revs igen. 

-Inte ens djuren brydde man sig om, sa han uppgivet vid ett besök efter rivningen där flera djur dödats i samband. 

Beslutet blev överklagat i alla instanser med duktiga advokater, men tyvärr hjälper det inte mycket när ett hus ligger mellan två bosättningar i område C, Tayseer menar att han väljer att bygga upp det igen, han har papper som går tillbaka till den ottomanska tiden och som även Israel normalt sett godkänner som ägarhandlingar, men det hjälper inte när han bor precis mellan två bosättningar. 

-Vad annat kan jag göra? Farmen är allt jag har, säger han. 

 

I Shufa byggs det med hjälp av svenska Volvobilar nya bosättningar vilket har lett till strider om olivträd och demoleringar av hus.

Av Västbankens område enligt 1967 års gränser före sexdagarskriget återstår idag drygt 15 procent vilket motsvarar område A. Resterande är under någon form av kontroll av Israel. Det är en hårfin gräns och inte alltid lätt att veta var. Palestinierna vet dock – och sitter man i en palestinsk taxi märker man det enkelt. Där det är område C eller B använder folk bälte, för att när de kommer in i område A snabbt slita av sig det. Ett statement av ickevåld. När inget annat fungerar. 

 

About the Author

- Chefredaktör för MENA Tidningen.se / Editor in Chief of MENA Tidningen.se