Mellanöstern och Nordafrika Tidningen
Published On: Thu, Mar 5th, 2020

Livet som följeslagare, del 5; Möjligheten till förändring, eller bara spillrorna av vad som kunde ha varit?

Följeslagarprogrammet (Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel) vill bidra till fred genom internationell närvaro i Palestina och Israel för att stödja utsatta grupper, såväl palestinier som israeler. Menatidningens chefredaktör Maria Lindström hade förmånen att åka som följeslagare under hösten 2019. Det här är en sammanfattning av hennes dagbok och intryck under dessa tre månader. Observera att det är Marias personliga erfarenhet och åsikter som kommer till tals och som inte alltid återspeglar andras erfarenheter och åsikter.

Sömzonen – människorna som är bortglömda i ingenmansland. Bara ett stenkast från Israels kuststäder. Ändå är skillnaden milsvid.

Både Palestina och Israel är hyfsat väl fungerande stater när det kommer till exempel till vård, men det finns en del människor som är glömda och faller mellan stolarna bland palestinierna. Många av dessa bor i den så kallade sömzonen, som området kallas mellan den gröna linjen (den vedertagna gränsen enligt internationell lag) och den mur som Israel byggt, 80 procent på palestinsk mark. Invånarna i de här byarna saknar ofta både vatten och el och har få möjligheter att få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda. Det är ett stort problem, för å ena sidan följer inte Israel de internationella lagar som gäller för en ockupationsmakt när det kommer till att erbjuda invånare på ockuperat område vård och omsorg, men å andra sidan, som UNOCHA sa när vi hade kontakt med dessa: “Om det blir fred idag, skulle inte palestinska myndigheter bry sig om dessa byar heller”. 

 

Kämpar för överlevnad

Teamet från Palestinian Medical Relief Society har ett skjul att tillgå för läkarvård. I sömzonen, som är område C, får man inte bygga nytt. Husen byggs därför av plåt. Som är lätt att riva för israelerna, men billigt och lätt att bygga upp igen av palestinierna.

Samtidigt väljer byarna att kämpa för sin överlevnad med hänvisning till att om man flyttar in till andra sidan muren, då har Israel fått ännu mer land. Båda sidors argument är lätta att förstå men det är människorna som hamnar i kläm. En by som ligger i sömzonen och som får kämpa är Arab Al Ramadin som vi besökte några gånger under våra månader tillsammans med Palestinian Medical Relief Society. Första gången var det nätt och jämnt som vi kom igenom checkpointen in mot Israel. Bussen blev stoppad i checkpointen då organisationen hade sökt tillstånd för fem palestinier, men en sjuksköterska var sjuk och därför nekade soldaterna organisationen tillträde eftersom de ansåg att den hade ljugit i ansökan. När de däremot insåg att vi var med i bilen också, släppte de till slut igenom oss. 

Människorna i sömzonen kan ta sig till doktorn i Qalqilya, men det blir problematiskt för dem. För allt har med tillstånd att göra och det är problematiskt att få tillstånd tillbaka till sömzonen om de väl har lämnat den vilket gör att det inte riskeras för lättare åkommor. Om inte PMRS har möjlighet att åka in, skulle många av dessa åkommor troligen bli obehandlade med betydligt värre följder. In till sjukhusen i Israel får de inte resa heller eftersom de är palestinier, hemmahörande i Palestina. När vi har varit med har PMRS  kontrollerat kvinnor som fött barn, lätta operationer och behandling av sårvård som har varit huvudproblemen som behandlats, att organisationen gör skillnad är väldigt tydligt. 

-Det hade varit väldigt viktigt med ett kliniskt rent rum, säger en av läkarna vi åker med och fortsätter:

-Det är oftast kvinnorna som far illa eftersom det många gånger är de typiska kvinnoåkommorna vi inte kan behandla i tältet, till exempel gynekologiska problem eller förlossningsskador.

 

Ett nekat tillstånd med stora konsekvenser

Några veckor efter vårt första besök ringer vår kontakt på kliniken och säger att de blivit nekade på grund av förra ansökan att söka igen på minst en månad och därför inte kommer att kunna åka till sömzonen. Det är lätt att man blir frustrerad. Jag tänkte på den lilla flickan med den inflammerade tummen som måste opereras för att inte riskera blodförgiftning, på mannen i ALS, fast i sitt tält, som kontrollerades varje gång av organisationen och inte hade möjlighet att åka till något sjukhus för de kontrollerna. På den kvinna som var väldigt nära förlossning och hade blivit lovad ett vändningsförsök för att slippa riskera en dödfödsel om hon inte kom in till förlossningen i tid. 

Vi drev frågan vidare och avlade en rapport om det till UNOCHA, organet i FN som ska se till att de mänskliga rättigheterna följs, och jag vet inte var de tog det vidare, men efter en vecka ringde kliniken och tackade oss och talade om att de varit i kontakt med UNOCHA som tryckt på israeliska myndigheter. De behövde nu inte söka tillstånd för mer än sköterskorna som skulle följa in, bussen, läkaren och chauffören fick ett tillstånd som skulle gälla tillsvidare. Ett fantastiskt sätt som visar att internationella organisationer faktiskt kan göra skillnad. 

Inget är i hamn förrän det är i hamn dock. Nästa vecka blev de stoppade vid checkpointen igen. Denna gång menade soldaterna att de inte hade tillstånd för de mediciner som de hade med sig i bussen. Ett tillstånd det inte varit tal om att de behövt ha innan. De blev stående vid checkpointen två timmar, ringde till slut min kollega som ringde till vår kontakt på UNOCHA. Efter ytterligare en timme kom de igenom, och efter det har det inte varit några problem med tillstånden. 

 

Skolan som blivit riven en gång men uppbyggd igen – och återigen är utsatt för rivningshot. Det är dock överklagat med hänsyn till barnkonventionen.

Den kollektiva bestraffningen och följderna av den.

I dessa byar blir barnen lidande på andra sätt också. Enligt barnkonventionen ska alla barn ha rätt till skola men tyvärr är så inte alltid verkligheten här. Den skolan som blev byggd, med hjälp av medel från bland annat EU, har rivits en gång, byggdes upp igen och ligger nu under rivningshot igen även om byns borgmästare har överklagat med hänvisning till barnkonventionen. Just rivningar och demoleringar är vanligt i area C*, det är så gott som omöjligt för palestinier att få bygglov i det område som kontrolleras av Israel på Västbanken och eftersom man beräknar att merparten av staten idag är just area C, gör det att människor bygger utan lov. Vilket i sig gör att militären demolerar flera hus på palestinsk mark. Tyvärr är det inte heller den enda typ av husdemoleringar som görs. Enligt B´tselem, israelisk fredsorganisation, har flera hundra palestinier fått sina hus rivna utan någon specifik rivningsorder eller trots att de har haft byggtillstånd, under åren bara för att de är släkt med någon palestinier som jobbar emot ockupationen. 2019 kunde B´tselem räkna till 14 sådana demoleringar som inte föregicks varken av en varning eller rättegång vilket är den normala proceduren om det är så att huset bara saknar bygglov. 

Många palestinska byar har grindar som israeliska militären kan använda för att stänga av möjligheterna att ta sig in och ut ur byarna. I Azzun användes den möjligheten ofta.

Just den kollektiva bestraffningen är en av de mest genomtänkta i ockupationens spår. De flesta av de lite större palestinska byarna på Västbanken har till exempel grindar för att kunna stänga av byarna och människors möjlighet att ta sig och ut ur staden. Azzun på norra Västbanken är ett sådant exempel, där militären ofta använder den kollektiva bestraffningen för att stänga byn om de misstänker att någon i byn till exempel begått ett brott. Att ta bort tillstånd att röra sig mellan checkpointarna, möjlighet att bruka sin mark eller att komma in till Jerusalem och be i Al Aqsa moskén är andra exempel på bestraffningar där hela släkter kan hamna på den svarta listan om de har någon släkting som gör något som är att arbeta emot ockupationen. Att begränsa rörelsefriheten är ett brott mot de mänskliga rättigheterna och internationell lag. 

Ett annat exempel på kollektiv bestraffning är de jordbruksgrindar vi bevakade i Tulkarem på Västbanken. Skördetid och mängder av människor behövde skörda sina oliver på mark, liggande i sömzonen. För att komma dit krävs tillstånd, av alla sökta tillstånd beviljas 10-15 procent. Ibland smiter ett fåtal in ändå genom grindarna som ofta har hål. Vid skörden 2019 valde militären därför att straffa alla bönder kollektivt genom att sätta för stenblock för grindarna och bara släppa igenom vissa av bönderna men neka alla traktorer som normalt sett behövs för skörden. 

Ett annan kollektiv bestraffning där man under skördetiden blockaerade flera jordbruksgrindar med stenblock för att försvåra skörden.

Det är frustrerande att se och ta del av dessa saker. Vi blev under de tre månaderna vittnen till saker som kanske är så mycket värre om man ser till brottet ifråga, lyssnade till gråtande palestinier som berättar de mest vidriga historier. Pojkar som sköts till döds, det psykiska i att sitta hemma hos en kvinna i min ålder med fyra barn som just blivit änka för att hennes man ville ge oliver till sin faster på andra sidan checkpointen och blev skjuten för att soldaterna trodde han hade en kniv, kvinnan som blev skjuten till döds för att hon var på fel sida om barriären i Qalandia checkpoint. Och så vidare. Och så vidare. Men vet ni? Det var inte saker som dessa, som hamnade på tidningarnas framsidor, som tärde mest på en. Det som tär mest är att se de totalt meningslösa trakasserier och det våld, inte värre än när barnen mobbar varandra i skolan, som sker varje dag. Ja, praktiskt taget varje minut. Och normaliseringen i dessa saker. DET är det svåraste. Trots att vi i många fall, till exempel när det kom till möjligheten med sjukvårdsbilen i sömzonen, faktiskt kunde se små strimmor  av hopp.

 

 

* Västbanken är uppdelat i område A, B och C där område A är under full palestinsk kontroll, område B innehar Palestina den civila kontrollen men säkerhetskontrollen är delad mellan Palestina och Israel. Område C kontrolleras helt av Israel och just idag ligger de flesta bosättningar där (se del 3 av denna serie). 

About the Author

- Chefredaktör för MENA Tidningen.se / Editor in Chief of MENA Tidningen.se