Mellanöstern och Nordafrika Tidningen
Published On: Wed, May 20th, 2020

Livet som följeslagare, del 8; Små strimmor av hopp

Följeslagarprogrammet (Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel) vill bidra till fred genom internationell närvaro i Palestina och Israel för att stödja utsatta grupper, såväl palestinier som israeler. Menatidningens chefredaktör Maria Lindström hade förmånen att åka som följeslagare under hösten 2019. Det här är en sammanfattning av hennes dagbok och intryck under dessa tre månader. Observera att det är Marias personliga erfarenhet och åsikter som kommer till tals och som inte alltid återspeglar andras erfarenheter och åsikter.

Under tiden som följeslagare har jag, och jag pratar nog för de flesta av mina kollegor också, tagit del av oerhört mycket tråkiga saker. Knivdåd, dödsskjutningar, demonstrationer, arresteringar av små barn och ett våld som är så oerhört onödigt. Det här är en konflikt som varat i över 70 år och en konflikt som barnen föds in i. På båda sidor, med det hat och den rädsla som kommer med det. Man får inte glömma att det gäller båda sidor. Varken som följeslagare eller när man följer den utifrån även om det är lätt att glömma bort. 

Att försöka förstå den palestinska fadern vars tioåriga son blivit fängslad för stenkastning och hur han kunnat tillåta sin son vara med och kasta sten på militären i en demonstration. Eller försöka förstå de ungdomar som med berått mod tar sats med en kniv mot en grupp militärer och försöker knivhugga dessa med en dödskjutning från den andra sidan och martyrskap för pojkarna som följd. Förstå palestiniernas hopplöshet, de palestinska flyktingarnas indentitetsproblem och de palestinska familjerna som inte kan sova på nätterna i rädsla för att vakna upp av militärer inne i sovrummet. 

På andra sidan – att förstå lika rädda israeler som från början får höra hur farliga palestinierna är, att förstå rädslan de känner när de ser palestinier, kanske är just den palestiniern en potentiell terrorist? Att födas in i ett system där militärtjänsten är det enda som hägrar, att ses som förrädare om man inte gör denna. I Israel gör alla ungdomar militärtjänst, tre år för män och två år för kvinnor. Gör man inte militärtjänsten riskerar man att bli utfryst från samhället. Det blir svårt att få jobb, man får inte tävla internationellt i någon sport, vännerna riskerar att vändas emot en. Det krävs oerhörd styrka att vägra militärtjänst och de flesta ungdomar tycker därför inte att det är värt det utan gör sin plikt och räknar dagarna till det är över. Samtidigt är många mödrar jätterädda för att skicka ut sina barn i militären. 

Israel är inget land med en armé, det är en armé med ett land. De flesta stater bygger på att föräldrar skyddar sina barn. I Israel är systemet byggt på att barn skyddar sina föräldrar, säger Lea, en kvinna som startade upp organisationen New Profile som jag mötte under mina månader som följeslagare. New Profile vänder sig emot tvånget i militärtjänsten och jobbar för att det helt enkelt ska bli lättare att slippa serva i ockupationen.

För alla är inte för ockupationen, det är viktigt att komma ihåg. Många, både israeler och palestinier, jobbar med hjälp av ickevåldsmetoder för att det ska till en förändring, och det finns en stor strimma hopp för att det faktiskt ska komma till stånd en förändring. Som männen jag mötte i Parents Circle, den enda fredsorganisationen som inte vill bli fler medlemmar och också den enda organisationen vars styrelse sitter både i Israel och Palestina. Organisationens medlemmar har alla förlorat en familjemedlem i ockupationen och kämpar mot det onödiga våldet. De åker alltid ut två och två, en palestinier och en israel, och ger på så sätt sin historia från två sidor. Deras huvudsakliga uppdrag är att föreläsa för ungdomar, framförallt för de israeliska ungdomarna som är i åldern för att rycka in i militärtjänsten. 

Om vi två kan sitta sida vid sida och prata med varandra som bröder, då kan ni det också, är deras slutsats.

Eller de många fredsaktörer jag mött som jobbar stenhårt med att förändra attityder i båda samhällena. Vi har fredsbyn Neve Shalom, där israeler och palestinier lever sida vid sida om varandra. Vi har kvinnocentret i Al Nabta, som jobbar stenhårt för att flickor ska få mer frihet och därmed kunna vara med och bidra till fred. The Freedom Theatre i Jenin, vars största mål från början var att bidra med något till ungdomarna för att de inte skulle välja martyrdöden under den andra intifadan. Idag är teatern en bidragande orsak till att många ungdomar, pojkar, såväl som flickor, drömmer om att bli skådespelare som en väg ut ur ockupationen och teatern ligger också bakom flera av dagens palestinska stjärnor.

Eller det gifta paret jag mötte i byn Salfit, han palestinier och fredskämpe, hon judinna med tre barn som alla gjort militärtjänsten mer eller mindre frivilligt, och där båda väljer att jobba emot ockupationen genom att anordna meditation för både israeler och palestinier där många kommer med sina hela familjer och mediterar och sedan lagar mat tillsammans medan barnen, från båda sidor, leker i trädgården utanför. 

Eller läkare utan gränsers arbete i området som nästan helt inriktar sig på den psykiska ohälsan och framförallt utbildning av psykologer i Palestina, ett område som är tabu för många familjer men av de trauman många barn lider av också ett område som måste utvecklas. Enligt en av de anställda på kontoret i Nablus, det svåraste jobb han har haft. Trots att han var på Haiti under deras naturkatastrof för flera år sedan. Eller sällskapet i samma stad (Nablus) som trots att det är emot regler och lagar i både Israel och Palestina, har gått ihop för att driva en politisk rörelse för demokrati och för en möjlig tvåstatslösning av konflikten. 

Det här kan tyckas som små saker som inte gör någon skillnad, men det är småsaker som blir till strimmor av hopp. Strimmor som förhoppningsvis blir starkare och starkare. Även om ungdomar inte har något svar på lösningen av konflikten, är många ungdomar, både israeler och palestinier, positiva till att leva tillsammans och inte emot sina grannar. Och många hävdar att de är väldigt trötta på konflikten och vill se ett slut på den. 

Även om följeslagarprogrammet är för en tvåstatslösning enligt de internationella gränser som är uppdragna, är det viktigt att inse att man genom att delta inte förändrar världen eller gör fred i mellanöstern genom den enskilda närvaron. Men genom den närvaron som följeslagarna och många andra organisationer bidrar med dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad blir det lugnare i landet och för den enskilda individen kan det vara skillnaden mellan att få skörda sina oliver, få sitt tillstånd till sin mark, få tillgång till den sjukvård den annars inte hade haft rätt till på grund av gränser och murar, eller helt enkelt bara ha vetskapen att det finns någon som lyssnar, någon som berättar historierna, och någon som bryr sig. 

Människor anklagar mig ofta för att vara proPalestina när jag berättar vad jag har sett. Den andra sidan anklagar mig lika ofta för att vara för Israelvänlig när jag försöker vända på det och tala om att det finns skäl till att människor beter sig som de gör i ett system som de inte själva kan rå på, att alla är offer i den här konflikten med ingen civil vinnare. Själv vill jag säga att jag är proFred. Hur den freden ska se ut, det är inte upp till mig som naiv, svensk som levt utan konflikt i över 200 år och vars största problem är hur jag ska få pengarna att räcka till nästa lön, att avgöra. Det är upp till de som lever i konflikten att finna en lösning för hur de vill ha det. Men fred behövs. Och freden MÅSTE vara möjlig. För båda folkens skull. 

About the Author

- Chefredaktör för MENA Tidningen.se / Editor in Chief of MENA Tidningen.se