Mellanöstern och Nordafrika Tidningen
Published On: Fri, Dec 18th, 2015

Mellanösternstudier efter Said

“Främst; gör ingen skada”. Så lyder den medicinsk-etiska termen som vanligen framställs på latin: primum non nocere. Denna härleds i sin tur till Hippokrates ed, som visserligen inte utgör någon faktisk ed eller lag för vårdpersonal, men som ändå lever kvar som en kulturell meme, menad att lära oss något om hur läkarkonsten bör se ut. Den ses som ett form av skydd för patienter, för att säkerställa att även i de fall som vården inte hjälper så skadar den åtminstone inte. Men är denna princip enbart användbar inom medicin?

Edward Said-poster i Palestina (foto: Justin MacIntosh)

Edward Said-poster i Palestina (foto: Justin MacIntosh)

För ungefär en månad sedan (18/11-15) skrev jag ett debattinlägg där jag kritiserade hur anti-orientalistiska strömningar, akademiska och politiska såväl som journalistiska, tenderar att reproducera samma föreställningar om öst och väst som orientalismen. Istället för att dekonstruera dikotomin så förstärks den.

Frågan förblir då hur en går vidare? Med tanke på den viktiga kritik som framfördes av Said (och många andra efter honom), hur kan vi på ett meningsfullt sätt studera Mellanöstern utan falla in i samma gamla strukturer? Med hjälp av principen primum non nocere, menar jag. Det må låta banalt, men med hjälp av redan existerande litteratur så hoppas jag här kunna visa på vikten av att tänka i termer av skada.

Etnografi och reflexivitet

Låt oss börja i den reflexiva vändningen av etnografi och antropologi. Den kan ta olika former och har utvecklats rejält på senare tid, men i grunden har den en äldre historia än Saids kritik. En tidig grund är Michel Foucaults idéer om relationen mellan kunskapsproduktion och makt, vilka slog rot i form av teoretiseringar om forskarens position gentemot studieobjektet och dess representation i text. Ett viktigt fokus i dessa studier var kunskapsproduktionens reella konsekvenser.

Teorier om reflexivitet har sedan dess utvecklats och är fortfarande debatterat, men just reella konsekvenser ligger i centrum för många antropologiska teorier. Två senare yttringar av detta är kritisk etnografi, som definierat av D. Soyini Madison, och så kallade ”subaltern studies”, vari Gayatri Chakravorty Spivak är en frontfigur. Båda dessa områden kretsar kring den typ av reflexiv etnografi där representationspolitik och hierarkiska relationer tillkännages och tas i beaktning.

Gayatri Chakravorty Spivak (foto: Robert Crc / Wikimedia)

Gayatri Chakravorty Spivak (foto: Robert Crc)

Representationspolitik och områdesstudier

David L. Szanton, som skrivit mycket om just områdesstudier och kunskapsproduktionens politik och problematik, menar att kanske är den specifika kunskap som produceras faktiskt nödvändig för att på allvar kunna dekonstruera dessa hierarkier:

When successful, Area Studies research and teaching demonstrates the limitations of fashioning analyses based largely on the particular and contingent histories, structures, power formations, and selective, and often idealized, narratives of “the West.” Still more ambitiously, Area Studies can provide the materials and ideas to help reconstruct the disciplines so that they become more inclusive and more effective tools for social and cultural analysis. (The Politics of Knowledge, University of California Press, 2004)

Med andra ord, det är viktigt att metoden faktiskt på allvar tar sig an frågan och inte enbart blir konfessionell. Det är även viktigt att ha i åtanke, vilket framhävs av såväl Foucault som Spivak, att ett inifrån-perspektiv inte nödvändigtvis innebär ett kritiskt perspektiv. Även den kunskap som är producerad ”inifrån” är kopplad till makt. Det är alltså inte unikt för antropologer och etnografer som studerar ”främmande” länder att behöva reflektera över sin egen position och påverkan.

För att använda mig själv som exempel: Jag har studerat, och hoppas fortsätta studera, genusfrågor i relation till representationer av militären och terrorbekämpning i egyptisk media. Detta är aningen kontroversiellt, eftersom detta ämne ses som politiskt laddat och ofta inte ens ses som ett studieområde överhuvudtaget. Detta baseras, åtminstone delvis, på att det ligger i studiernas syfte att verka för förändring. Det är meningen att normer ifrågasätts, och att föreslå, eller åtminstone visa möjligheten för, en annorlunda verklighet.

Jürgen Habermas kallar detta för ett ”emancipatoriskt kunskapsintresse” snarare än ett nomologiskt sådant. Det är dock viktigt att påpeka att det innebär inte att studierna är mindre ”vetenskapliga”. Detta eftersom de följer samma vetenskapliga normer och forskningspraxis som andra samhällsvetenskapliga och humanistiska studier. Det publiceras, granskas av referenter, bemöts av andra forskare, och så vidare.

Förändring och skada

Förändringsfokus är även något som hittas i Spivaks syn på vad subaltern studies borde vara. Men om nu fokus bör ligga i kunskapsproduktionens förändringsmöjlighet så är principen om att inte göra skada viktig att bära med sig. Detta leder oss även till en filosofisk diskussion om intention och görande. Om vi erkänner att kunskap kan utnyttjas, till exempel för att legitimera kolonialism, så blir det nödvändigt att prata om skadeetik.

Primum non nocere, som jag föreställer mig det, är dock inte enbart en guidande princip i utövandet av etnografi, utan även en möjlig ingångspunkt för att tänka kring kunskapsproduktionen och ”görande” av skada. I de allra flesta fall är det strikt talat inte forskaren som gör skadan, utan de politiker och militärimperialister som utnyttjar kunskapen för sin egen vinning. Därför är det även av vikt att skilja på förutsedda och menade konsekvenser. Ta till exempel den Brittiske orientalisten Bernard Lewis, som tillsammans med bland annat Fouad Ajami gladeligen lånade ut sitt tänkande för legitimera Irakkriget. Detta är ett väldigt tydligt fall där en akademisk gärning har som direkt konsekvens att människor kommer till skada. Även om det inte är Lewis och Ajami själva som åsamkar den faktiska skadan så är den både förutsägbar och, på någon nivå, menad att ske.

Bernard Lewis och hans bok "What Went Wrong?"

Bernard Lewis och hans bok “What Went Wrong?”

Som jämförelse kan vi ta Albert Hourani som under många år jobbade och undervisade på Oxford, där han skapade och ledde deras Middle East Centre, och han kritiserades för att producera orientalistisk kunskap. Det kanske är möjligt att kritisera hans akademiska insats som användbart för konsolidering av makt och imperialistisk politik. Svårare är dock att framställa detta som en förutsägbar konsekvens, och kan oavsett inte ses som en menad konsekvens. Därmed bör inte heller ansvar läggas hos Hourani för den skada som andra åsamkar. Det skulle vara som att anklaga Wagner för att han var Hitlers favoritkompositör.

Det finns inget enkelt svar på hur vi undviker de representationspolitiska problem som finns inom områdesstudier. Ej heller finns det något tillvägagångssätt som är utan kritik. Det må finnas problem med att ”orientalister”, antropologer och etnografer som ”utomstående” bestämmer vad som är utmärkande eller problematiska fenomen i samhällen andra än deras eget. Men utifrån ett skadeetiskt perspektiv kan det lika gärna ses som problematiskt att en forskare – oundvikligen i en maktposition – finner problem i ett område där denne ändå har sin expertis (och ofta även en kärlek för området), och väljer att inte engagera sig i det. Därför, menar jag, är det nödvändigt att fortsätta bedriva etnografiska studier. Men, och detta är viktigt, primum non nocere bör vara en vägledande princip, med distinktion gjord mellan menade och förutsedda konsekvenser, samt förståelse för vem som åsamkar skada.

About the Author

- Co-founder and writer for the MENA Magazine, chairperson for the Swedish MENA-Association, and former Director of Studies for Middle Eastern Studies at Stockholm University. MPhil candidate at the University of Cambridge. Mostly writes about Arab media, gender, politics and popular culture.

Leave a comment

XHTML: You can use these html tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>