Mellanöstern och Nordafrika Tidningen
Published On: Sun, Feb 28th, 2016

På foto i ett palestinskt flyktingläger

För en tid sedan kom jag i samspråk med en palestinsk man här i Östra Jerusalem. Han frågade mig om jag visste vem som är den mest framstående svensken någonsin.

Jag började leende besvara frågan med att vi är ju ganska många men att nej, jag visste inte vem han syftade på.

– Olof Palme, svarade han.

Palme stod nämligen upp för det palestinska folket, förklarade han.

Bitarna föll på plats. Under 1970-talet ökade svenska engagemanget i olika internationella frågor. Det handlade inte bara om Vietnamkriget utan även engagemang mot diktaturer, exempelvis i Chile, och för solidaritetsrörelser. Kampen mot Apartheid och förtrycket i södra Afrika inte att förglömma.

Låt vara att vi sålde vapen på förmiddagarna och mäklade fred på eftermiddagarna under 1980-talets krig mellan Iran och Irak. Åtminstone brukar det heta så.

1982 fick Palme en förfrågan från den israeliska ambassadören om han var intresserad av att komma på statsbesök i Israel. Svaret från Palme var kort och koncist: Låt hälsa att det första jag kommer att ta upp är frågan om mordet på Folke Bernadotte.

Det blev nobben från Palme. Han fick aldrig någon fler förfrågan från israeliskt håll.

FN-medlaren Folke Bernadotte blev mördad här i Västra Jerusalem av den judiska terrororganisationen Sternligan i september 1948. Ett mord som efterföljdes av en medioker polisutredning. Det visade sig även att en av attentatsmännen sedermera blev premiärminister Ben Gurions livvakt.

En ytterligare bidragande orsak till att det inte återkom någon fler förfrågan om statsbesök torde ha att göra med att Palme redan året efter, 1983, bjöd in PLO-ledaren Yassir Arafat till Sverige.

Kritiken mot Palme blev massiv. Hur kunde han bjuda in och skaka hand med en av världens största terrorister?!

Att Palme vid tiden för detta lär ha sagt till Arafat att erkänna Israel, att det inte längre var ett förhandlingskort, var det inte många som tog notis om. Att hävda att den andre parten inte förtjänar att existera är en, minst sagt, väldigt dålig start på ett samtal.

Vi vet hur det gick. 1988 erkände PLO Israels rätt att existera (Israel har erkänt PLO som palestinska folkets representant men å andra sidan aldrig erkänt Palestina).

1993 skrev parterna under Oslo-avtalet och året efteråt delade Yassir Arafat, Simon Peres och Yitzhak Rabin på Nobels fredspris. Palme hade säkerligen känt sig nöjd.

Jag har vid olika tillfällen besökt det palestinska flyktinglägret Deheishe, strax söder om Betlehem. Här bor över 10 000 flyktingar på en kvadratkilometer stor yta. De har väntat sedan 1948 på att få återvända.

Här ligger ett kulturcentrum, lite grann som ett Folkets Hus. På ett av våningsplanen finns ett rum med utmärkelser och priser som lägrets olika sportföreningar vunnit genom åren.

Bland pokaler och diplom hänger ett inramat foto med ett bekant ansikte.

Olof Palme. Knappast en slump.

Det har liksom följt med. Häromveckan var det en taxichaufför som under en färd norr om Ramallah, efter det jag berättat vilket land vi kom ifrån, utropade ”Suede o Fillastin!”, höll upp två fingrar tätt mot varandra och tillade:

– Margoot Wallstroom, we love her!

Inte heller det en slump.

Foto: Erik Törnlund (2016).

Foto: Erik Törnlund (2016).

About the Author

-

Freelance Journalist.

Leave a comment

XHTML: You can use these html tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>