Mellanöstern och Nordafrika Tidningen
Published On: Tue, Apr 11th, 2017

Pojken på taket

Klockan är halv sex på morgonen och vi väcks av intensiv skottlossning. Det låter mycket nära. Vi rusar upp och från vår balkong ser vi, ungefär 300 meter längre ner i dalen, beväpnade soldater och civilklädda säkerhetsstyrkor. De rör sig kring huset där det nu ligger en död människa.

Fler grannar kommer ut på sina balkonger och tak, och alla blickar vi ner mot huset i den palestinska stadsdelen Abu Tur – platsen för det inträffade.

På taket intill oss står en palestinsk grannpojke. Jag fångar honom i kameralinsen. Han har händerna mot hakan, armarna mot kroppen, och betraktar stilla händelserna. Vad tänker han på där han står?

Kvällen innan har den 32-årige Muataz Hijazi försökt döda Yehuda Glick, en israelisk-amerikansk judisk rabbin som den kvällen medverkat i en konferens om Tempelberget, eller Haram Al-Sharif som det också kallas. Glick är en omtalad och kontroversiell person. Han driver frågan om att riva nuvarande Klippdomen och Al-Aksamoskén – islams tredje heligaste plats – för att ge plats åt ett nytt judiskt tredje tempel (det tidigare templet jämnades med marken av romarna år 70 e.Kr.).

Hijazi stegade fram mot Glick och sa, enligt uppgift, ”Yehuda, förlåt, men det du säger sårar mig” och sköt sedan honom med en pistol. Yehuda Glick överlevde attentatet. Muataz Hijazi sköts ihjäl i sitt hem följande morgon.

Muataz Hijazi var enligt nyhetsmedia medlem i organisationen Palestinian Islamic Jihad (PIJ).

Det här är Jerusalem. Vid sidan om de heliga och historiska platserna återfinns våld och ockupation. Här blandas osund nationalism och extrema religiösa tolkningar till en direkt ohälsosam cocktail.

Det här är också platsen där hämnd serveras varm och matematiken lagar inte stämmer. Här blir två minus aldrig ett plus, vilket jag tidigare uttryckt (och fortfarande gör).

Den här hösten 2014 präglades även den av konflikten med skillnaden att den nu även utspelade sig nedanför vår balkong. Attentatet och efterföljande skjutning av Hijazi kickade igång oroligheterna även i våra kvarter: slangbellor och fyrverkerier, tårgas och gummikulor.

Vi hade ett uttryck, en travestering av titeln på en av Ingemar Bergmans filmer, nämligen ”Visslingar och rop”. När busvisslingarna och ropen började visste vi att något var på gång.

Det här pågick i några veckor.

Jag minns de palestinska grannarna som brukade uppmana mig att inte gå alltför långt ner mot dalen och området där. Att gå till den lilla livsmedelsbutiken, grönsakshandlaren och slaktaren gick bra men inte längre, framhöll de tydligt.

Det finns ett kinesiskt ordspråk som säger att den som griper till våld visar att hans argument är slut. Det är då vi ska fördöma, ta avstånd från och – likt den betraktande pojken på taket – konstatera våldets meningslöshet.

Bild: Erik Törnlund (2014)

About the Author

-

Freelance Journalist.