Mellanöstern och Nordafrika Tidningen
Published On: Sun, Nov 15th, 2015

#PrayForParis – när medmänsklighet är selektiv

Det är först nu som vi inser allvaret i IS framfart. Nu när hotet närmar sig våra gränser och vår trygga tillvaro, fördömer vi det. Vi tar avstånd, gråter och uttrycker solidaritet med det franska folket och Paris. Men bakom vår sorg döljer sig ett ofantligt hyckleri.

beirut2_s

Mobiltelefonen blinkar oavbrutet. Avisering efter avisering. Rubriker från terrordådet. Live-sändningar natten lång. Sorg och avsky. Hashtags och böner.

Jag vaknar till ett Facebook-flöde i trikolorens färger. Plötsligt är vi alla fransmän. Våra värderingar, friheten och demokratin är hotade. Enigheten och kärleken värmer. Samtidigt kan jag inte låta bli att förundras över hyckleriet och dubbelmoralen som döljer sig bakom vår sorg och rädsla.

I torsdags berövades 43 oskyldiga människor livet och uppåt 200 skadades i två på varandra följande självmordsattentat i Libanons huvudstad Beirut. IS tog snabbt på sig ansvaret för den blodigaste attacken i landet sedan den israeliska invasionen år 2006. Vem i västvärlden fällde en tår för Haidar, den treåriga pojken som såg bägge sina föräldrar brinna till döds i deras bil? På sjukhusbädden där han vårdas för sina skador slår han upp ögonen för att aldrig mer få se mamma Leila och pappa Hussein. Vem hyllade Adel som gick döden till mötes för att hindra den tredje gärningsmannen från att utlösa sina sprängladdningar och därmed fördubbla dödssiffran? Libanon är emellertid ett ostabilt land, men där råder inget krig. Där lever människor precis som här. De jobbar, festar, sover och älskar livet precis som vi.

IS är inget nytt fenomen. I ett par år har man kallblodigt avrättat, torterat, våldtagit och terroriserat Mellanösterns folk, mitt framför västvärldens ögon. Syrier, kurder, assyrier, präster, imamer, kvinnor och barn; få har undkommit IS brutalitet och barbarism. Men det är enbart när västerlänningar halshuggs i live-sändningar som demokratins värnare vaknar till liv och utlovar hämnd.

François Hollande talar om vedergällning och beslutsamhet; först nu ska terrorismen förgöras – men inte överallt, bara i Frankrike. David Cameron drar paralleller till gemensamma värderingar och lidande; nu ska vi stå upp för demokratin – men inte överallt, bara i Storbritannien. Barack Obama betonar att attacken mot Paris är ett hot mot mänskligheten; vi ska nu värna om människan och friheten – men inte överallt, bara i USA.

Terrorattentaten mot Paris är vardag i Mellanöstern och mänskligheten sträcker sig långt bortom västvärldens gränser, oavsett vad Obama vill tro. Vem tänder ett ljus för Syriens barn, Iraks kvinnor och Jemens äldre – alla de offer för IS grymhet? Vem står upp för mänskligheten, hela mänskligheten? Inte bara de vita och de rika. Vem gråter över en splittrad värld där avståndet mellan människor blir allt större och solidaritet och gemenskap är inget annat än tomma ord?

Dagens lärdom är att vi inte alls är enade mot terrorismen som vi i så många år har velat tro. Vi fördömer och sörjer enbart om det berör oss, vår tillvaro, vår trygghet, vår hudfärg. Sanningen är att vi alla är människor, men vårt värde och rätt till liv avgörs av vår geografiska tillhörighet och socio-ekonomiska förutsättningar. Sanningen är att vår sorg och medmänsklighet är selektiv.

Gårdagens vansinnesdåd mot den franska huvudstaden bör med all rätt fördömas. Det är fullständigt oacceptabelt att oskyldiga människor, oavsett nationalitet, ska falla offer för detta obarmhärtiga våld. Men det är också i denna förtvivlade stund frestande att minnas George Orwells berömda citat om jämlikhet ur boken ”Djurfarmen”. Det är inte längre uthärdligt att leva i lögnen om människors lika värde, ty alla människor är jämlika men vissa människor är mer jämlika än andra.

About the Author

Leave a comment

XHTML: You can use these html tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>