Mellanöstern och Nordafrika Tidningen
Published On: Wed, May 24th, 2017

Sionisternas Israel

Inom sionismen återfinns flera ideologier och därav inre stridigheter som skapat olika grenar av rörelsen med det gemensamma målet att skapa en judisk nation dit alla judar är välkomna.

På det här historiska fotot deklarerar Israels första premiärminister, David Ben-Gurion, Israel som en egen nation för sionisterna, 14 maj 1948, Tel Aviv, Israel. (Wikimedia/commons)

Arbetarsionism, revisionism, religiös sionism och kultursionism är de fyra stora inriktningar inom sionismen.

Arbetarsionismen ville genom socialism, sekularisering och via den självförsörjande gemenskap som arbetarna på kibbutzerna (jordbrukskollektiven) i Israel frammanade skapa en ny sorts jude. Att judarna med hjälp av socialismen skulle ha ett gemensamt icke-religiöst kollektivt mål såg många som ett svar till antisemitismen.

Karl Marx: “Judar, ge upp ert ursprung för socialismen!”

Socialisten Karl Marx som verkade i Östeuropa på 1800-talet och själv var judisk ägde ett stort förakt mot sitt eget ursprung och trodde på tanken att judarna behövde ge upp sin tro för att istället hänge sig åt den socialistiska gemenskapen och där sträva efter att skapa ett klasslöst samhälle. Hans motto var att ge upp sitt judiska ursprung fullständigt. Men alla stod inte enade i hans övertygelse. De tyckte istället att det borde finnas en annan väg där judar kan ha kvar sin judiska identitet samtidigt som de också är engagerade inom den socialistiska rörelsen.

Arbetarorganisationen Bund grundas

Bund som grundades 1897 i Vilnius är ett exempel på just denna strävan. Bund var en arbetarorganisation för judar i Ryssland och Litauen.

Bund demonstration 1917

Ungefär som Martin Luther (1483-1546), som kämpade för att ändra språket kyrkan predikade på från latin till det lokala tungomål folk kunde begripa likaså ville också ledarna för organisationen Bund göra för sina medlemmar. Genom att hålla mötena på jiddish, judarnas eget språk, och på så vis attrahera människor till att engagerade sig i arbetarrörelsens mål.

De ansåg att antisemitismen medförde unik problematik vilket måste innebära att det utgjorde ett behov som var specifikt just för de judiska arbetarklassmedlemmarna inom den socialistiska rörelsen under denna tidsperiod i Europa.

Man såg dock ingen anledning inom Bund att judar skulle behöva ha ett helt eget land. Däremot stöttade rörelsen idén om att judar skulle delta i ett globalt socialistiskt arbete utan att förlora sin judiska identitet på den plats och i det land man var bosatt i.

I förlängningen fanns inte något utrymme i det socialistiska Sovjetunionen för en utbrytarmentalitet vilket kommunistledaren Lenin också påpekade. Arbetarsionisterna blev i princip ett hot inom kommunistpartiet.

Israel – en socialistisk förebild

Då staten Israel var utropad uppstod konflikter mellan judiska värderingar, sionistiska ideologier och den socialistiska vägen som varade ända fram till 1960-talet.

Föräldrar med sina barn på Kibbutz Ruhama, mellan 1940-1950. (PikiWiki Israel)

Ben Gurion som blev Israels första premiärminister 1948 hade makten och förmågan att ge arbetarsionismen och dess rörelse total dominans i det nya samhället Israel. Landet blev en socialistisk förebild med statsmonopol och med sina kibbutzers organisering. I hela 30 års tid.

Balfour-deklarationen

1917 skrev britterna på Balfour-deklarationen. Här utlovades att Palestina skulle bli ett judiskt nationalhem. På denna tid innefattade Palestina vad vi idag kallar Jordaniens landyta, Västbanken, Gaza samt Israel. Besvikelsen blev stor då sionisterna blev tvunga att acceptera att Storbritannien inte stod fast vid det som deklarerats i Balfour skrivelsen.

Osmanerna reser vit flagg och kapitulerar Jerusalem till britterna, 9 december 1917

Revisionism

Revisionisterna som kom att representera rörelsen revisionismen och dess ledare Vladimir Jabotinski menade att sionisterna är tvugna att revidera sitt förhållningssätt gentemot engelsmännens politik i denna fråga. Till en början var sionisterna vänligt inställda. I förhoppning om att britterna skulle leda deras dröm, om en egen stat in i verkligheten. Vilket också var anledningen till att de revisionistiska förgrundsgestalterna visade villighet att hjälpa britterna med judiska soldater för att bekämpa osmanerna i Palestina. Britterna motsatte sig dock detta av politiska skäl och de judiska styrkorna placerades istället i Turkiet.

Möjligheten, eller på hebreiska (Hatzohar) var det första revisionistiska partiet och bildades år 1923 vilket fanns ända fram till 1948 och var under denna tid det största revisionistiska partiet.

1948 bildades istället det ekonomiskt liberala partiet Frihet (Herut), av Menachem Begin, som blev ett av de största oppositionspartierna på 1950-talet till arbetarsionisterna. De ville gynna företagsamhet mera än det socialistiska partiet och hindra monopolisering av staten i så hög utsträckning som arbetarpartiet hade manifesterat.

Foto av New York Heralds förstasida dagen britterna vann slaget om Jerusalem mot det osmanska riket. (Wikimedia Commons)

Arbetarsionisterna ville ha en arbetarklass och kollektivisera allt. Revisionisterna ville ha stöd för den enskilda företagsandan och revision av britternas skrivna löften som aldrig följdes upp i Balfour-deklarationen.

Kultursionismen

Kultursionisterna ansåg att bara för att man skapar ett land som judarna kan kalla sitt krävs ändå betydligt mer för att det ska bli en judisk nationell sammanhållning. Svaret på detta inom kultursionismen var att kulturen skulle sammansvetsa folket i det nya landet Israel också ett språk, nämligen hebreiska tillsammans med traditionerna som var judiska.

En ny tankegång inom sionismen var här ett gemensamt språk. Hebreiskan var det språk som judendomen hade sina rötter i enligt kultursionisterna. Ben Yehuda som föddes i mitten på 1800-talet utvecklade hebreiskan till ett fullt användbart språk. Han hade stor begåvning för lingvistik och skapade hebreiskan så som den idag används, genom att blåsa liv i ett i princip utdött språk, som vid den tidpunkten stod utan fonetiska riktlinjer eftersom det mest använts som skriftspråk.

Religiös sionism

Arbetarsionism, revisionism, kultursionism och slutligen religiös sionism, här såsom namnet ger indikationer på ligger fokus inte på sekularism utan på religion samt ett ortodoxt förhållningssätt. Hela Europa föll under hedendomens tunga skugga enligt de religiösa sionisterna; som motkraft till denna andliga urartning bildade Rabbi Yitzhak Reines på 1800-talets slut det ortodoxa partiet Mizrahi. Medlemmarna fann här det inte de andra inriktningarna inom sionismen kunde tillgodose dem med, nämligen både religion och att kunna vara pionjär på en och samma gång. Många som anslöt sig till partiet var unga som kom från en ortodox bakgrund. Partiet upprättade institutioner och ungdomsverksamheter i denna anda och även en organisation som hette Hapoel Mizrahi (Mizrahis arbetare) som ville bygga kibbutzer som var religiösa samt att man utvecklade en sjukförsäkring för dess medlemmar.

Många sionister opponerade sig mot denna inriktning eftersom de menade att det fundamentala i att skapa en frizon för judar låg i friheten att inte vara bunden vid någon religiös praxis utan att det skulle vara ett frivilligt åtagande.

Israels första regering den 1 maj 1949. Vänster-höger: Golda Meir, Zalman Shazar, Bechor-Shalom Sheetrit, Zvi Maimon (regeringsstenograf), Dov Yosef, Eliezer Kaplan, Moshe Sharett, Premiärminister David Ben-Gurion, Ze’ev Sherf (kabinettsekreterare), Pinchas Rosen, David Remez, Haim Moshe Shapira, Yitzhak Meir Levin, Yehuda Leib Maimon. (Wikipedia)

Motståndarna var rädda att den ortodoxa rörelsen skulle vinna för mycket politisk mark och att det nya landet Israel skulle få en juridisk grund utifrån Halacha (Den judiska lagen). Till sist visade sig denna oro inte vara helt obefogat, eftersom Ben Gurion förhandlade i och med uppkomsten av staten Israel med det ortodoxa partiet Mizrahis representanter. Resultatet ledde till att de fick ett helt eget utbildningssystem, även om det fanns ett sekulärt alternativ. De religiösa sionisternas dåvarande makt gav dem även monopol vid beslutsfattande gällande vigslar och några borgliga vigslar var det inte tal om.

Fortsättning följer….

 

 

 

 

 

About the Author