Mellanöstern och Nordafrika Tidningen
Published On: Wed, Mar 18th, 2015

Skyddszon eller beväpning – hur ska assyrierna räddas?

Den 13 mars beslöt EU-parlamentet att verka för att en skyddszon (safe haven) upprättas för assyrierna på Nineveslätten i norra Irak för att skydda dem från Islamiska Statens (IS) och andra extremistiska gruppers terror. Vissa utropar detta som ett avgörande genombrott i kampen för att rädda Iraks assyrier. Andra är tveksamma.

En av dem som arbetat hårdast för att få igenom en resolution är EU-parlamentarikern Lars Adaktusson (KD). På sin blogg skrev han: “Beslutet är en viktig framgång i arbetet för en fredad zon för kaldéer/assyrier/syrianer eftersom den sänder en signal om omvärldens skyldighet att agera”.

Han har dock medgett att den resolution som EU-parlamentet antog inte är bindande för medlemsländerna. Däremot ger den stöd till dem som lobbar gentemot europeiska regeringar för att de ska agera.

Kort efter beslutet i Bryssel lämnade Adaktussons partikamrat Sofia Damm en skriftlig fråga i riksdagen till utrikesminister Margot Wallström där hon hänvisande till EU-parlamentets beslut undrade om regeringen är beredd att ”agera inom ramarna för bi- och multilaterala kontakter för fredade zoner för etnoreligiösa minoriteter i Irak”.

Vad handlar detta sist och slutligen om? Vad är en skyddszon (eller fredad zon)? Och hur sannolikt är det att det internationella samfundet intervenerar för att upprätta en sådan?

Efter Kuwaitkriget år 1991 etablerades en safe haven, i praktiken en no fly zone, i norra Irak genom resolution 688 i FN:s generalförsamling. Syftet var att skydda det kurdiska självstyrelseområdet från Saddam Husseins attacker. Denna skyddszon upprättades inte genom att USA eller någon annan utomstående aktör placerade trupper på marken. Däremot garanterade världssamfundet säkerheten för denna zon, huvudsakligen genom övervakning av luftrummet.

Några år senare antog FN:s generalförsamling resolution 819 som förklarade att den bosniska staden Srebrenica med omgivning skulle utgöra en safe area. Nederländska fredsbevarare stationerades i staden, men de var maktlösa då bosnienserbiska trupper massakrerade omkring 8000 bosnier i juli år 1995.

Det här är två kända exempel på olika former av skyddszoner upprättade genom FN-beslut. I det senare fallet skickade världssamfundet trupper för att skydda en hotad grupp, men den operationen misslyckades. I det kurdiska fallet har operationen lyckats; det kurdiska självstyret består än idag och området fungerar i praktiken som en självständig stat.

Hur är det tänkt med skyddszonen för assyrier i norra Irak? Att något land skulle skicka in trupper för att upprätta den är inte realistiskt. EU har insatstrupper för humanitära eller konfliktlösande uppdrag, men de har ännu aldrig använts och kommer nog inte att användas nu heller. De enda medlemsstater med muskler att ingripa, dvs. Storbritannien och Frankrike, kommer inte att agera. Frankrike gick visserligen in med trupper i Mali, men det är en f.d. fransk koloni och det skedde på den maliska regeringens begäran. Varken den irakiska regeringen i Bagdad eller den kurdiska i Erbil kommer att be något land om att skicka trupper för att upprätta en skyddszon för minoriteterna.

USA kommer inte heller att skicka in trupper. Landet vill inte fastna i ett nytt krig utan nöjer sig med att hjälpa till med militärrådgivare, militärt bistånd och flygbombningar. Prioriteringen är tydlig: att besegra IS, inte att agera för Iraks minoriteter (det förra innebär i och för sig det senare).

Då återstår det kurdiska exemplet: världssamfundet skickade inte in trupper, men beväpnade den utsatta gruppen för att garantera dess säkerhet och för att den ska kunna försvara sig själv.

Det kunde vara en möjlighet också idag för assyrierna. Det finnsassyriska försvarsstyrkor i norra Irak, men de är dessvärre dåligt utrustade. EU-parlamentets resolution talar om samarbete med dessa. Adaktusson har också understrukit vikten av “samarbete med de regionala och lokala skyddsstyrkor som just nu strider mot IS”.

Assyriska Riksförbundet i Sverige har under lång tid efterlyst just detta: beväpna assyrierna så att de kan försvara sig själva. Inga internationella trupper kommer att föra deras kamp (annat än indirekt). Endast assyrierna själva kan och vill göra det. Men de behöver utrustas och utbildas.

Det – inte illusioner om internationell intervention – kan kanske rädda det som är kvar av Iraks ursprungsbefolkning.

About the Author

- Svante Lundgren är docent samt utbildnings- och publikationsansvarig på Assyriska Riksförbundet. Författare av "Hundra år av tveksamhet. Osmanska folkmordet på kristna minoriteter och Sveriges reaktion" (Tigris Press, 2015).

Leave a comment

XHTML: You can use these html tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>