Mellanöstern och Nordafrika Tidningen
Published On: Sun, Dec 26th, 2021

Som bönder på ett schackbräde – Hur Israel utnyttjar sina egna medborgare på Västbanken

Under en tredagarspermission från min placering i den palestinska byn Yanoun på Västbanken med Ekumeniska följeslagarprogrammet besökte jag en gammal vän i Tel Aviv. Noya och jag blev vänner på grund av ett gemensamt filmintresse. Under mitt besök såg vi James Camerons Aliens. En viktig aspekt i filmen är hur så kallade “terraformers” (kolonisatörer) bebygger en planet genom sponsring från företaget Weyland-Yutani. Bebyggelsen är en skenmanöver för att företaget ska kunna lägga vantarna på aliens, vilket leder till att hela kolonin slutligen utplånas.

– Det är som bosättarna på Västbanken, säger Nova. De är som bönder på ett schackbräde.

Resterna av ett palestinskt hus utanför bosättningen Lechem på Västbanken. Foto av Carl Bradshaw

Det tar ett tag för mig att förstå vad hon menar. Det är aldrig så jag har tänkt på situationen tidigare. På Västbanken handlar det om geopolitik, inte om att fånga in syrefrätande mördarmaskiner för att använda dem som vapen. Men båda fallen illustrerar hur mäktiga beslutsfattare är redo att riskera livet på sina egna för att nå ekonomiska eller politiska mål.

Med ekonomiska incitament som vapen

Under sensommaren och hösten 2021 har Israels regering gett grönt ljus för att det ska byggas över 3000  nya hem för bosättare på Västbanken, som redan befolkas av över 475,000 bosättare.

Räknas östra Jersualem in blir siffran över 700,000. På 20 år har antalet bosättningar fördubblats. Att Israels premiärminister Naftali Bennet ledde bosättarnas paraplyorganisation Yesha-rådet mellan 2009 och 2012, länge motsatt sig palestinskt självstyre och konsekvent stöttat bygget av fler bosättningar, vittnar om att Israel inte kommer lägga om den politiska kursen i första taget.

Men till skillnad från vad många kanske tror uppskattas det att enbart cirka en fjärdedel av bosättarna på Västbanken drivs av ideologisk övertygelse. Resten flyttar dit på grund av ekonomiska anledningar.

Israels borgerligt konservativa parti Likud kom till makten för första gången 1977. Ett av partiets första åtaganden var att börja bygga bosättningar åt israeler i ockuperade Palestina, trots att det strider mot artikel 49 i fjärde Genèvekonventionen som förbjuder att ockuperande makt flyttar civilbefolkningen in på ockuperat område. Strategin är inte ny. England lät bönder bosätta sig i norra Frankrike som de ockuperade under delar av Hundraårskriget (1337 – 1453). Kina har flyttat kineser till Tibet sedan 1949 och Ryssland har skapat sitt anspråk på delar Ukraina genom att låta ryssar flytta dit, en strategi de även kan komma att använda mer i Arktis framöver.

När Likud kom till makten blev krigsveteranen Ariel Sharon tilldelad posten som jordbruksminister. Sharon lät skapa ekonomiska incitament för de israeler som valde att bosätta sig på palestinskt territorium. Sharon såg Västbanken som en buffert som det skulle bli svårt för fiender från andra sidan Jordanfloden att ta sig igenom. Sedan dess har bosättarpolitiken blivit ett vapen för den israeliska staten som sakta men säkert lägger alltmer av Västbanken under sig.

Husrivning av ett nygift pars hus i östra Jerusalem. Foto av Carl Bradshaw

 

Israel, ett fattigt land

Israel är ett dyrt land med hög fattigdom. Nästan två miljoner israeler lever under fattigdomsgränsen, vilket motsvarar 23 procent av israeler och 31,7 procent av israeliska barn. Israel ligger i botten bland OECD-länder samtidigt som de redan skyhöga bostadspriserna fortsätter att stiga.

Utvecklingen har lett till att även många unga och sekulära israeler väljer Västbanken för familjeliv och bostadsköp än att skaffa sig ett hem innanför “gröna linjen”, stilleståndslinjen som utgör 1967 års gränser. Det är inte bara huspriserna som är lägre. Israeler som köper sina hem på Västbanken får mer fördelaktiga bolån, mer fördelaktiga återbetalningsplaner och behöver betala lägre skatt än på den israeliska sidan om “gröna linjen”.  Med ekonomiska incitament skapar den israeliska staten förutsättningarna för familjer att skapa ett nytt liv istället för att belåna sig upp över öronen för att köpa en lägenhet i Tel Aviv, Jerusalem eller Haifa.

Många israeler som lever på den israeliska sidan om “gröna linjen” väljer ändå att handla på Västbanken. Tandläkarvård, leksaker, bensin och till och med läskedrycker är billigare där. Samtidigt är Ariel University, beläget i bosättningen Ariel, det universitet som får mest statliga bidrag av Israel. Summan på motsvarande 443 miljoner kronor mellan 2007 och 2016 kan jämföras med att Hebrew University of Jerusalem mottog 173 miljoner kronor under samma tidsperiod. Andra högre rankade israeliska universitet lider av stora budgetunderskott.

Enligt Noya, väljer många av studenterna som börjar att studera vid Ariel University att stanna efter studiernas slut.

– Studenter vid Ariel University får bättre föreläsningssalar, mer föreläsningstid och mindre klasser än om de pluggar i Tel Aviv, Haifa eller Jerusalem. De ser hur människorna i bosättningarna lever ett mer kvalitativt liv än i någon liten förstad utanför Tel Aviv.

I slutändan är det de som inte har kapitalet att köpa ett hem på den israeliska sidan “gröna linjen” som väljer Västbanken. Israel använder sålunda sina egna medborgare som schackpjäser för att sakta men säkert skapa en demografisk verklighet där generationer av israeliska bosättare fötts och växt upp i bosättningar som liknar vilken annan israelisk stad som helst.

Omvärldens passivitet är som att skjuta sig i foten 

Det kostar relativt lite för världsledare, FN-representanter och frivilligorganisationer att fördöma folkrättsbrott, ockupation och annektering. Men bristen på konkret aktion kan bli kostsam på lång sikt. Det signalerar att ockupation och annektering är, om inte berättigat, något som omvärlden har överseende med.

För auktoritära ledare på andra håll i världen är Israels ockupation av Västbanken och fortgående bosättarpolitik ett carte blanche för att använda samma strategi. När Israel ges tillåtelse att helt frångå innternationell rätt blir det mycket svårare att begära att andra länder ställs till svars för sina folkrättsbrott. Varken USA eller EU kan med pondus påstå att Rysslands annektering av Krim eller Kinas framfart i Sydkinesiska havet bryter mot folkrätten så länge de inte tydligt tar avstånd ifrån Israels folkrättsbrott.

About the Author

- Carl besökte Palestina och Israel för första gången som åttaåring när han vistades på kibbutz Nachshonim utanför Tel Aviv. Sedan dess har han återvänt som volontär på kibbutz Neot Semadar i Negevöknen, som student på Hebrew University of Jerusalem och som ekumenisk följeslagare i Yanoun, Tulkarm och Jerusalem. För närvarande jobbar Carl med policyanalys i Stockholm.