Mellanöstern och Nordafrika Tidningen
Published On: Tue, Mar 8th, 2016

Tahrir Square – Kampen om det offentliga rummet är en kamp om kvinnokroppen

Mer än fem år har gått sedan de egyptiska upproren. Kairobornas illegala ockupation av Tahrirtorget 2011 var en kungörelse om gemensamt ägandeskap av det offentliga rummet och en revolt mot den egyptiska säkerhetsapparatens privatisering av offentliga platser som tidigaretillåtits beträdas enbart efter strama regler utformade av säkerhetspolis och militär.

kvinna_i_bla__778__bh_s

Egyptisk militär misshandlar kvinna i blå BH,

Mot bakgrund av detta var demonstrationerna 2011 sannerligen revolutionära i sin karaktär och bilder spreds som löpeldar över världen. Barn och vuxna, kristna och muslimer, kvinnor och män gick armkrok fram längs Kairos gator, enade i hoppet om en ljusare och bättre framtid. I Egypten skrevs historia, sades det.

Men samtidigt som egyptiska demokratiaktivister hängav sig åt att inte låta någon smutskasta revolutionen kämpade den egyptiska staten med det motsatta. Utspel om lössläppta kvinnor och kriminella män kablades ogenerat ut i statskontrollerad media i syfte att distansera och avskräcka den egyptiska medel-och överklassen från demonstranterna på torget. Egyptens kvinnor fick snabbt lära sig att risken för sexuella trakasserier i demonstrationståg var överhängande och de som trots vetskapen om farorna valde att delta i protester gjorde så på grund av sexuell lössläppthet eller för att de inte hade något emot sex utanför äktenskapet – ungefär så gick snacket. I förlängningen var det just den här bilden av prostituerade kvinnor och ociviliserade, sexuellt frustrerade män som kom att rättfärdiga nya rekord i polisbrutalitet och massarresteringar, allt med hänvisning till statens, medborgarnas och, inte minst de egyptiska kvinnornas, säkerhet.

Och mitt i allt detta: oskuldhetstester av kvinnliga demonstranter, offentliga tvångsstrippningar, sexuella trakasserier och gruppvåldtäkter. Under de mest instabila åren – 2011- 2014 –rapporterades fler än 500 fall av offentliga gruppvåldtäkter i Egypten. Att denna drastiska försämring av kvinnans levnadsvillkor skett jämnlöpande det osäkra politiska och parlamentariska läget är djupt olyckligt, men kanske inte, i retrospektiv, särskilt överraskande. Det är lätt att vara efterklok. Kampen om makten och inflytandet i det offentliga rummet blev en kamp om kvinnokroppens rättmätige ägare.

spray_it_habibti_s

Mira Shihadeh, graffiti i Kairo “Spray it habibti!”

Det sexuella våldet, tillsammans med den hätska mediala stämningen om hur detsamma skulle stoppas (Förbud mot att anordna demonstrationer? Förnyat undantagstillstånd?) bidrog onekligen till det politiska klimat i Egypten i vilket alla kvinnor gjorde, och fortfarande gör, bäst i att stanna hemma och avstå deltagande i politiska sammankomster. En sådan begränsning av kvinnors fri-och rättigheter hotar i grunden en långsiktig stabil och demokratisk framtid för det egyptiska folket och måste brytas. Därför är det också hög tid att ställa sig frågan hur en sådan utveckling varit möjlig i en tid i Egyptens historia då polis-och militärnärvaron sällan varit högre. Och därför är det nu viktigare än kanske någonsin att vi ställer oss kritiska till dem som definierar säkerhet och för vem säkerheten är till. Det egyptiska exemplet är tydligt: kvinnors säkerhet korrelerar inte med antalet uniformerade män ute på gatorna.

Att angripa sin motståndares kvinnor är ett gammalt välbeprövat knep och idag vet vi att det är farligare att vara kvinna än att vara soldat i väpnad konflikt. Genom det sexuella våldet kopplas starka känslor kring heder och skam ihop med frågor om makt och legitimitet eftersom våldet effektivt bidrar till att förnedra, intensifiera sårbarhet, disciplinera och straffa kvinnor och deras anhöriga. Men det är först när vi kontextualiserar sexuellt våld i revolutionära och politiskt instabila samhällen, och granskar det som ett politiskt och militärt verktyg – snarare än ett ’kulturellt fenomen’ – som vi kan få till stånd ett mer effektivt juridiskt ramverk där ansvar kan utkrävas och skyldiga dömas. Först därefter kan vi börja tala om genuin trygghet och säkerhet för civila kvinnor och män. Innan dess ska vi akta oss för, och kritiskt granska, alla de stater och aktörer som i sitt egoistiskt motiverade intresse är redo att offra tryggheten och respekten för civila medborgare i säkerhetens namn. Och vi kan lära av historien som pågår mitt framför våra ögon.

 

About the Author

Leave a comment

XHTML: You can use these html tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>