Mellanöstern och Nordafrika Tidningen
Published On: Sun, Feb 5th, 2017

Val för gallerierna?

I september 2016 var det val för Jordaniens cirka 6,5 miljoner invånare, varav hälften av dessa hade rösträtt. För att toppa, alternativt dränka, summan av människor som faktiskt var delaktiga, stängde vallokalerna med den väldigt låga siffran av 37,1% i valdeltagande. Alltså ganska exakt 1,492,400 miljoner. Men varför var denna siffra så låg?

När  jag ställde denna fråga till  lokalbefolkningen om hur de tänkte rösta skakade de flesta på huvudet och skrattar till, som om det vore bland det dummaste de hört.

Vid påtryckningar och i ett försök att förstå anledningen till varför de inte ville rösta förklarade de att hela valet var ett spel för gallerierna och bara handlade om att tillgodo se politikernas egenintressen.

Dessa uttryck är i och för sig inget nytt, liknande förklaringar kan ges om man ställer samma fråga till svenskar om vad de röstar på eller hur de ser på situationen i Sverige vid valår. Skillnaden är dock att det i Sverige rör sig mer om diskussioner som hålls på kafferasterna där människor raljerar över politikers oförmåga att förstå det nya tidevarvet vi lever i och kommer med snabba lösningar på integrationsfrågan. Medan det här i Jordanien i princip är en sanning. Misstron till politiker är överväldigande och ingen ser någon som helst fördelaktig utkomst av ett aktivt deltagande i valet. Inte ens när det, till exempel, gäller val av deras egen minoritetsgrupps representanter till parlamentet eller personer från det område de är bosatta.

När frågan ställdes till Aziz Shishani som var 27 år gammal var hans respons:

– Jag röstar inte eftersom det inte skulle förändra någonting. Det ger ingenting tillbaka. Det handlar bara om dem själva! Inte alls om att skapa förändringar till det bättre för folket, vilka kandidaterna vill ska rösta på dem.

I ett samtal med Paul Esber som är forskare vid Identity Center for Human Develompenti Amman, var hans svar liknande till varför det var ett sådant lågt valdeltagandet, att det till stor del fanns en kollektiv känsla av att ett aktivt valdeltagande inte leder till någon form av förändring i beslutsfattandet i landet.

Vidare på frågan om varför denna emotion existerade svarade han:

– Till skillnad från ett parti-baserat politiskt system där väljarna röstar på ett parti som sedan bildar regering ( i koalition eller direkt) och där en partiledare blir statsminister, röstar valdeltagarna i Jordanien för enskilda parlamentsmedlemmar, endast en minoritet av dessa är partianslutna. Med andra ord, avgör inte valdeltagande vem som bildar regering eller vem som blir statsminister.

Känslan av meningslöshet i valrörelsen har även tidigare blivit förstärkt av det massiva valfusk som skedde under valet år 2007, och misstron till politiker är om något svåravskakad.

Som extra krydda till detta är också valuppsättningen kring hur man röstar krånglig, av den anledningen att man behöver ta sig till det valdistrikt där ens familj är registrerade, vilket kan vara en registrering som är föråldrad i förhållande till var man bor för tillfället. Inte minst, då många människor har flyttat in till stan från landsbygden under de senaste 10 åren. Samtidigt som detta var den rådande synen och läget under hösten 2016, gick tidigare under samma år en ny förordning igenom som gav Jordaniens kung än mer inflytande över parlamentet och regeringen.

Den nya förordningen innebar att Jordanien gick ifrån en parlamentsstyrd regering till en slags hybrid som kan beskrivas som en presidentsmonarki, där kungen Abdullah II gavs makten att ha slutordet i alla parlamentsfrågor. Detta diktaturliknande beslut kan ifrågasättas så klart utifrån premisserna av att en fungerande demokrati alltid är det som verkar bäst för landets invånare, men i sig kanske inte är något ovanligt för länder som ligger i periferiområden för EU och USA. Men med detta sagt var ändå EU:s observationsorgan (EOM) på plats för att vittna om att valet gick rätt till, vilket man på deras hemsida kan läsa om, i någon form av betäckt uppriktighet om vad de ansåg om valets utfall. Man kan förstå att EU skulle ha intresse i landets rådande situation och politik då Jordanien tillsammans med Libanon är det land som tagit emot flest syriska flyktingar sedan år 2011.

Frågan lämnas obesvarad om huruvida detta val blev en framgång för Jordanien och ett steg närmare ett mer demokratiskt hållbart samhälle och bättre förutsättningar för landets invånare, eller om det blivit ett steg tillbaka och snarare cementerat in den status qou situation som landet stått i, i förhållande till hur landet skall kunna ta hand om de nästan 700.000 syrier som varit fast i landets olika flyktingläger, samtidigt som landet även brottats med allt mer växande klyftor mellan rika och fattiga, infrastruktur problem och energiförsörjning.

 

About the Author

- Frilansskribent med bakgrund inom religionssociologi och historia. För tillfället bosatt i Amman, Jordanien.